Dan Lolax 04.01.2018 04:00

Svenska Yle inledde året med att sätta igång en debatt om tvåspråkighet.
Man gjorde det på det vanliga sättet, man vände sig till Christoffer Taxell, tidigare minister och ordförande för SFP, och till den så kallade paradox som bär hans namn.
”Taxells paradox” innebär att grunden för tvåspråkighet utgörs av enspråkiga lösningar. Är ansträngningen däremot tvåspråkig blir resultatet enspråkigt finskt.
Låt oss börja med själva idén om att vi här har att göra med en paradox som upptäckts och formulerats av Taxell.
Han verkar själv, enligt Svenska Yles artikel, vara ”halvt road, halvt lätt irriterad” över hur förhållandet mellan en- och tvåspråkighet kommit att förknippas med honom.
Det är begripligt, för det finns en uppenbar risk att begreppet ”Taxells paradox” leder debatten in på fel spår.
Dels riskerar beskrivningen av svenskans ställning i Finland personifieras på så sätt att de som inte känner igen sig i beskrivningen kan avfärda den genom att avfärda Taxell.
Dels blir beskrivningen daterad på så sätt att den upplevs beskriva något som var relevant för över trettio år sedan, men som i dag passerat sin datummärkning.
Dels glömmer man lätt att paradoxen är skenbar. Det finns inget motstridigt i att jobba för svenskspråkiga lösningar i ett tvåspråkigt land där finskan dominerar men, återigen, för den som inte känner igen sig framhävs den så kallade paradoxen.
Det ska också sägas att begreppet har en negativ effekt på diskussionen i den andra riktningen.
För dem som håller med Taxell har paradoxen blivit en summering av såväl problem som lösningar. Det tenderar att vara slutet av en diskussion, inte början.
Svenska Yle följde upp Taxell-intervjun med att bland annat intervjua Lotta Backlund (inte för att hon är borgmästare Jan Vapaavuoris specialmedarbetare utan för att hon är tvåspråkig mamma till barn i skolåldern, meddelar redaktionen).
Backlund kallar ”Taxells paradox” för ”gammaldags”, ”knutpatriotisk” och en ”politisk fråga” som SFP är ensam om.
De uppenbara riskerna med att hänga språkdebatten på denna krok visar sig här. Argumenten för starka svenskspråkiga institutioner sveps åt sidan med nedsättande adjektiv.
Tänk i stället att det som, enligt Backlund, är ”gammaldags” är hundra år av tvåspråkigt nationsbygge; att det som är ”knutpatriotiskt” är en insikt om svenskans svagare ställning; och att det som är en fråga som enbart SFP bryr sig om är resultatet av att inga andra partier bryr sig.
I samma uppföljande artikel intervjuas Siv Björklund, professor i språkbad. Också hon kallar paradoxen för ”gammal”, och hänvisar till att verkligheten inte längre är tvåspråkig utan flerspråkig.
”Att bejaka flerspråkighet erbjuder också svenskan en möjlighet att överleva”, säger Björklund, och vidare: ”Tvåspråkighet innebär motpoler.”
Ingen som talar för svenskans ställning i Finland talar samtidigt emot flerspråkighet och i den mån som tvåspråkighet upplevs som motpoler är det för att man befarar enspråkiga utfall.
Själva poängen med starka svenska lösningar är att möjliggöra flerspråkighet – utan att för den skull tumma på svenskan.
Här kommer vi så in på de två stora utmaningarna för svenskan i Finland.
Den ena har att göra med ”tummandet”, det vill säga att det finns en- och flerspråkiga finländare vars inställning till svenskan inte yttrar sig som ett värnande om den.
För dem är svenskan en del av språkpaletten, eller så inte alls, och i ett land där verkligheten är finsk är det här inte ett problem.
Det är inte den här attityden som ska styra debatten om svenskan i Finland.
En annan del av problemet, och den andra stora utmaningen, är den här: På sina håll i Finland finns det ingen kontakt mellan det svenska och det finska.
Det här leder till att svenskspråkiga inte lär sig finska tillräckligt bra, för språkundervisningen, också när den är oklanderlig, är bara en del av språkinlärningen.
Konsekvensen är den samma för finskspråkiga, och sten på bördan är att bägge språkgrupper blir mottagliga för fördomar om varandra.
Det här problemet kan inte överdrivas, för i en mångkulturell och flerspråkig verklighet är vidsynthet ett måste – också mellan det finska och det finlandssvenska.
Svenskans ställning som nationalspråk i Finland måste innebära en vilja att lösa problemen, och i problemlösningen är svenskans starka ställning en hörnsten – ingen paradox.

Dan Lolax
Ge respons åt redaktören

Dela artikeln