Släkten följa släktens gång
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Han har nyss fyllt ett.
Han har små, korta ben, som är så otroligt snabba i proportion till sin storlek att det är svårt att förstå att det är möjligt.
Kvick som en vessla pilar han i väg med ett brett leende.
Det är trappan upp till övre våningen som lockar – igen.
Han har redan klättrat upp för den ett antal gånger, och blivit bortlyft därifrån ungefär lika många gånger.
Målmedvetet är han på väg uppför igen.
Det är kalas och på fötterna har han blanka lackskor.
Det visar sig att en av gästerna på kalaset känner igen dem.
– Är det våra gamla?
Jo, det är det. Den som hade dem en gång i tiden som första användare är i dag 20+.
Efter det har ett yngre syskon och två kusiner haft dem. Åtminstone.
På gården står en trehjuling.
Den ska ettåringen få ta med sig hem.
Den första som cyklade på den med ett yngre syskon belåtet sittande på flaket är i dag också nästan 20, men cykeln ser fortfarande likadan ut.
Efter det har den använts av det yngre syskonet när det kom upp i trehjulingsåldern och av tre kusiners kanske åtta barn på en släktstuga. Åtminstone.
Innebörden av psalmstrofen ”släkten följa släktens gång” blir plötsligt mycket konkret och tydlig.
Samma gamla, men fortfarande fina, lackskor har sprungit på många kalas och kommer förmodligen att springa på minst lika många till.
Finlackskor för ettåringar slits inte så mycket.
Trehjulingar som används mer eller mindre flitigt kan utnyttjas av yngre släktingar i årtionden.
Det är ganska fascinerande.
På en konfirmation för några år sedan drog en av gästerna mig i ärmen.
– Den där skjortan som X har på sig… Jag måste bara fråga, varifrån kommer den?
Och hast du mir gesehen, det var ju hon som hade köpt skjortan till sitt äldsta barn för många, många år sedan.
Sedan hade den vandrat vidare i rakt nedstigande led till ett yngre syskon och därifrån vidare till en bekant familjs yngre son och hans yngre bror och därifrån vidare till oss.
Som konfirmationsgästsskjorta dög den fortfarande alldeles utmärkt.
Nu kan läsaren lätt tro att vi aldrig köper något nytt.
Jo, det händer.
En gång vart tjugonde år eller så. Om det är alldeles nödvändigt.
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.