Skulptören som gjorde karriär i Ungern, bordtennisundret och sågverket ser till att Koskis är känt
För mig är Koskis, eller Koski Tl som kommunen heter på finska, en verklig vit fläck på kartan. Jag har till och med svårt att placera orten på kartan och landar en god bit söderut då jag kastar min imaginära pil på kartan.
Det enda tydliga minnesspåret som hittas handlar om bordtennis och föreningen Kosken Kaiku, som spelar i den högsta serien i Finland. Dessutom har Pargasspelaren Sofie Eriksson tidigare representerat föreningen.
Då jag hör med henne om tips för mitt besök i Koskis blir hon minst sagt överraskad.
– Jag har faktiskt alltid förundrat mig över hur de år efter år tycks de hitta nya pingistalanger och att Koskis nog måste vara en av de kommuner i Europa som producerar flest pingislandslagsspelare per capita, konstaterar hon.
Du kan klicka på siffrorna på kartan och flytta på den för att få fram mera information om platserna.
Bordtennisundret i den lilla byn
Det är också där jag börjar. Kommunens idrottshall i anslutning till skolcentret står öppen hela sommaren med bordtennisborden framplockade för spel. Kosken Kaiku, som har verksamhet också inom skidåkning, volleyboll, friidrott och frisbeegolf, ordnar lägerverksamhet och möjlighet till öppna träningspass fram till skolstarten.
Föreningens representationslag i bordtennis spelar i mästerskapsserien som enda ”landsortsklubb” tillsammans med konkurrenter från Åbo, huvudstadsregionen, Tammerfors, Uleåborg och Hangö som i juni meddelade att man drar sig ur serien. Kaiku har haft flera landslagsspelare, bland annat bordtennisproffset Alex Naumi som ännu förra säsongen hörde till KoKa:s 32 licensierade tävlingsspelare i de olika inhemska serierna.
Mikael Heinrichs23-åriga Naumi som till vardags bor i Eslöv i Sverige, där han gått bordtennisgymnasiet, råkar faktiskt vara på besök i hemtrakterna då ÅU hälsar på.
Pappa Tero Naumi är ordförande för bordtennissektionen och berättar att föreningen faktiskt är något av en uppstickare bland betydligt större klubbar inom den inhemska bordtennisen.
– Det var Martti Lappalainen som på 1960- och 1970-talen startade upp verksamheten och lockade med sig andra. Esko Heikkinen flyttade till orten och det värvades spelare utifrån. Det hela utmynnade i att Kaiku vann FM-serien 1980, berättar Tero Naumi.
I KoKa:s mästerskapslag spelade för övrigt också Förlags Ab Sydvästkustens tidigare vd Harry Serlo .
Efter mästerskapet splittrades ändå laget och framgångarna lät vänta på sig ända fram till början av 2000-talet, då en ny generation spelare igen förde upp klubben i mästerskapsserien. I juniorernas FM-tävlingar har Kaiku klarat sig riktigt bra de senaste åren.
Alex Naumi har ett FM-guld från 2022, fyra FM-silver och ett brons i prisskåpet i singelspel och spelade i maj OS-kval i Sarajevo. Men han lyckades inte ta sig vidare från gruppspelet.
– Det är inte ofta jag hinner hem till Koskis, det brukar bli ett besök under sommaren och till jul. I praktiken spelar jag bordtennis 8–9 månader om året.
Han spelar för klubbar i Sverige, Frankrike, Nederländerna och England som proffs och däremellan blir det turneringar runtom i världen, men främst i Europa. Just nu ligger han på en 432:a plats i världsrankingen som nästbästa finländare efter tidigare OS-representanten Benedek Oláh på en 108:e plats.
– För att komma med i de riktigt stora turneringarna i Asien borde man vara bland de 100 bästa på världsrankingen. Just nu är en av mina stora målsättningar att etablera mig som en toppspelare i den svenska serien. På längre sikt drömmer jag förstås om att få spela i ett OS.
Vad brukar du alltid se till att göra då du är hemma i Koskis?
– Tja, åtminstone brukar jag gå och käka en kebab på Kosken Tähti, skrattar han.
Konst och kultur på menyn
På tal om det märker jag att hungern gör sig påmind. Då jag googlar, visar det sig att ortens hembygdsrätt är ”paakelssit ja kräämi”, vilket betyder vetekakor kryddade med citronskal som serveras tillsammans med lingonkräm och vispgrädde.
Några sådana hittar jag trots allt inte den här eftermiddagen, utan beger mig i stället mot Yrjö Liipolas museum och Myllyranta friluftsområde på andra sidan ån.
Ungerska aristokratins gunstling
Mikael HeinrichsYrjö Liipola var en av sin tids (1881–1971) mest kända finländska skulptörer och hans verk hittas på framstående platser bland annat i Åbo. Statyn på J.J. Wecksell utanför Åbo Akademins bibliotek är signerad Liipola, som föddes i Koskis, men i huvudsak var verksam först i Budapest och senare i Helsingfors innan han flyttade hem på äldre dar och donerade en stor del av sin konst till kommunen år 1956.
Mikael HeinrichsLiipola tvingades till landsflykt på grund av att han motsatte sig generalguvernör Bobrikoffs olagliga uppbåd och han flydde till dåtida Österrike-Ungern och började arbeta på uppdrag för den ungerska aristokratin. Hans huvudsakliga inspiration hämtades från den italienska renässanstidens konst – vilket också märks av i hans verk.
Liipolas verk figurerade på Venedigbiennalen och bland hans mer prominenta kunder fanns bland annat kejsaren av Österrike och kungen av Ungern, Frans Josef.
Mikael HeinrichsMuseet stod klart år 1970 och ligger precis invid begravningsplatsen, där också Liipola vilar i släktens familjegrav.
Mikael HeinrichsHär finns drygt 210 skulpturer, de äldsta från början av 1900-talet, och miniatyrer och skisser till flera av hans mest kända skulpturer. Museet upprätthålls av en stiftelse som kontinuerligt utökar samlingen.
Mikael HeinrichsPrecis intill kyrkogården ligger också grönområdet Myllyranta med en museistuga, kafé, naturstigar och ruiner av de kvarnar som i tiden legat längs det här forsavsnittet av Pemar å. Hela samhället har i praktiken vuxit fram på båda sidorna om ån – och de tidigaste spåren av bosättning härstammar från stenåldern.
Mikael HeinrichsAktivt föreningsliv
Följande anhalt skulle egentligen vara Hevonlinna friluftsområde, men ett plötsligt åsk- och hageloväder drar in över byn och det blir en paus vid ungdomslokalen Nuortentupa medan de isbitsstora haglen vräker ner.
Mikael HeinrichsHär på den lilla grusplanen bredvid lokalen ordnas tydligen Koskisrock veckoslutet 26–27 juli med artisterna Poju och Faija som dragplåster. Musikfestivalen är en del av det veckolånga evenemanget Kosken kohaus, som arrangeras av den lokala företagarföreningen.
Då hagelskuren bedarrat bär det iväg drygt sju kilometer norrut, mot friluftsområdet som vintertid erbjuder skidspår och sommartid frisbeegolf. Låter bekant.
Mikael HeinrichsMedan jag kör mot Hevonlinna, ringer telefonen och det visar sig vara olycksplatsfotografen Simo Päivärinta som jag preliminärt kommit överens om att träffa i något skede under dagen. Han bor i Koskis, men befinner sig för det mesta bakom ratten på väg till någon olycksplats i Egentliga Finland, Egentliga Tavastland eller Nyland.
Jag slår mig ner vid ett bord och väntar på Päivärinta, som kommer från Loimaahållet där han precis fotat en eldsvåda …
LÄS OCKSÅ
Olycksplatsfotografen från Koskis är startklar när som helst på dygnet
Koskis trumfkort: avgiftsfri dagvård och ett enkelt vardagspusselLäs de övriga artiklarna i sommarserien här.
Hej Leo! Tack för den trevliga responsen. Vi ska försöka se till att Koskis bibliotek får ett exemplar av tisdagens papperstidning!
Ett varmt tack för den fina artikeln om Koskis. Min dotter Elina och hennes familj bor där. Familjens söner spelar både bordtennis i Kosken Kaiku samt fotboll. Dottern arbetar nu under sommaren i Raunio sågverk.
Det är fint att en svenskspråkig tidning, som skriver i allmänhet om skärgårdens och sjöjofartens omständigheter med mera, har hoppat till en liten landskapskommun med ganska få svenskspråkiga invånare, tror jag.
Önskar att ÅU sänder tisdagens tidning till Koskis bibliotek
Leo Lindstedt