Skrivmotståndet, spriten, mamma – R.R. Eklunds sista år
”Till livets slut” är Robert Åsbackas elfte roman. Som i genombrottsboken ”Döbelns gränd”, och hans mest lästa roman, ”Orgelbyggaren”, spelar staden Nykarleby en särskild roll. Foto: Karl Vilhjálmsson
Den finlandssvenska författaren och journalisten Ragnar Rudolf Eklund (1895-1946) hör till dem som inte i någon nämnvärd utsträckning läses i dag.
Hans prosaskildringar från barn- och ungdomsår, ”Liten drömmarpilt” och ”Ny dag börjar” kan vara bekanta, men hans lyrik, som uppskattades av ganska många under hans livstid är okänd, känns föråldrad.
Den dikt som Robert Åsbacka valt att citera i sin roman om R.R. Eklund, ”Till livets slut”, gör också att man skruvar på sig. Den har ett patos över sin svarta melankoli som känns nästan pinsamt. Dikten heter ”Novembersol”, är tryckt i en samling från 1942.
Till livets slut
av Robert Åsbacka
Grafisk formgivning: Anders Carpelan
Schildts & Söderströms, 2019
283 s.
Scenen där den läses är också patetisk, R.R. är på besök hos ett par vänner i Nykarleby, en översvallande man med en mycket yngre, spröd (så ser det ut) hustru. R.R. tror att de är välbärgade, så är inte fallet. Alla inblandade spelar teater för varandra, dikten (som vännens hustru reciterar) blir liksom panten som kanar runt, en bild av något de känner men inte vill eller vågar uttrycka.
Men hanteringen av dikten blir också en universell bild av själva skapandet, och hur krassa omständigheterna kring det kan vara.
Vännen Edmund vill själv skriva, men hans förmåga inskränker sig till att möjliggöra minnesstenar och byster av lokala författare, hans hustru skriver för byrålådan och förblir det scenen gör henne till – en läsare.
Romanen utspelar sig under Eklunds sista år. När läsaren träffar honom är Finland fortfarande i krig, en delegation har rest till Moskva för att underhandla om fred. Meningen som berättar om det fortsätter: ”… hans mamma är på väg och Hagar har än en gång tvingat sig in i hans värld.”
Ragnar och Hagar Olsson var en gång förlovade, i romanen återknyts till henne genom gamla brev. Ragnar dricker ganska mycket sprit, öppet eller i smyg upphällt ur en väskvänlig plunta. Han vill skriva, han har problem med magen, han är urdålig på att kommunicera med sin familj och han är maximalt undfallande i relation till sin mor – han är en medelålders man som har lejdon.
Åsbackas sätt att gestalta uppmärksammar också vår tendens att glömma och omforma och dra slutsatser
”Till livets slut” är en roman där inte så många stora ting i nuet verkar hända. Ragnar gnetar på, skildringen beskriver ofta rum och måltider, sånt som ska till för att vi kan fortsätta att leva. Underförstått är också kriget, vad det gör med människor med sin brist på all slags trygghet.
Under perioden med Hagar Olsson härjar inbördeskriget, det är lätt att glömma. Åsbackas sätt att gestalta uppmärksammar också vår tendens att glömma och omforma och dra slutsatser. Och hur personerna egentligen har det får läsaren känna av mellan raderna.
Det går att föreställa sig att romanen kommer att dela läsekretsen just för det, men en av de viktigaste eggelserna i litteraturen ligger i att arbeta just så.
Glimtarna ur breven från Hagar är ibland explicita, ibland mystifierande. Under en tid planerar de en framtid tillsammans, men omständigheterna gör att de sällan träffas.
Vad ”omständigheterna” nu kan vara, kanske bägges tveksamhet, förhållandets ”litterära” grund, inte så mycket att bygga äktenskap på. I vilket fall som helst dyker Kylli Siegberg upp, far iväg med Hagar. Ragnar träffar Kylli, i romanen skildras också det i ett slags skymning och fåordighet. Sexuell läggning, det talar man om i vaga termer – ordet själ nämns.
Tystnaden blev ett slags kännemärke för Eklund. En ofta citerad anekdot, nedskriven av systern beskriver en träff med en kollega där kollegan efter en lång tystnad frågar: ”Nå R.R., har du nånting ytterligare att förtiga?”. I romanen återkommer systern, fiktiviserad med ett annat namn, liksom hustrun och barnen, alla är mottagare av Ragnars tystnader.
Ibland verkar mamman vara hans tysta spegelbild, omöjlig att komma ifrån
Den mest komplicerade relationen har han till modern. Hon kommer och bor med familjen i Helsingfors, får en del av hans arbetsrum, avgränsat med ett draperi. Så beskrivs det i romanen. Hon blir hans ständigt närvarande dåliga samvete, hans kärlek, hans hat. Ibland verkar hon vara hans tysta spegelbild, omöjlig att komma ifrån.
Modern matar hans självkritik som tidvis gör skrivandet omöjligt. Hon har gett honom känslan av utanförskap, hans viktigaste litterära drivkraft, hans plåga. Hon förkroppsligar förväntningarna, de försvinner aldrig.
Men fastän boken baserar sig på personliga relationer och i mycket på verkliga händelser, ska man inte bara läsa den rakt av biografiskt. Den handlar i stället om förutsättningarna för skapande, hur svårt det kan vara. Åsbacka har skrivit en lång essä i tidskriften Horisont (4/1999) om Eklunds skaparvillkor, också de materiella, den kan ge bakgrundsmaterial för den intresserade.
Annars nöjer man sig med den oroande, svävande känslan som drabbar en under läsningen. Som författare strävar Eklund efter ett sant och naket uttryck. I en scen i romanen sitter han med ytterrocken på (och med sprit under västen, säkert). Hans pansar kan ta formen av en tung och stor paletå, den bilden klistrar sig fast.
Ibland blir författaren helt osynlig därinnanför. Men bevisligen har han ändå vid några tillfällen brottat ner den där massiva paletån. Det är det motståndet Åsbacka skriver om.
Ann-Christine Snickars
ann-christine.snickars@aumedia.fi
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.