Skrattet som trygga barn skrattar
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Då jag bodde på andra sidan ån, det börjar vara ett bra tag sedan, tog jag buss nummer fyra hem en eftermiddag och mötte en pojke, som kanske var åtta år, på ståplatsen mitt i bussen. Han tittade på mig och frågade: ”Vet du var Mannerheims Barnskyddsförbund ligger?”
I år fyller Mannerheims Barnskyddsförbund hundra år. Grundare var Sophie Mannerheim, som redan organiserat sjuksköterskeutbildningen i Finland och hade fått idéer om hur man kunde utveckla barnomsorgen under en resa i Skandinavien.
Men vill man vara noga är det broderns namn som föreningen bar, det råkade vara samma, general Gustav Mannerheims.
Förbundets första uppdrag vara att minska barndödligheten och ge barn en god start i livet. Och den person man förknippar med det (och som hade en framskjuten plats i förbundet under decennier) är Arvo Ylppö, känd utanför landets gränser som den store barnräddaren, spädbarn, prematurer särskilt.
Själv levde han i hundrafyra år, en prestation också det. Nu är det Mirjam Kalland, professor i småbarnspedagogik som är Mannerheims Barnskyddsförbunds ordförande.
I dag är förbundet uttryckligen inriktat på att göra Finland mera barnvänligt, att arbeta för barns och ungas väl, och för barnfamiljernas. Det kan också vara omedelbart konkret: hjälptelefon, barnvaktshjälp, utbildning av stödpersoner. Bara vetskapen om att det finns någonstans att vända sig kan vara till hjälp.
Killen i bussen, jag ser honom tydligt framför mig. Han sa: ”Först ska det vara tre skoaffärer, och sen kommer rätta hållplatsen.” Då visste jag precis, vi tryckte på stoppknappen. Jag undrade vad han hade råkat ut för.
Mobbning är ett stort ämne på Mannerheims Barnskyddsförbunds sidor. Utmärkt är att de ger tydliga exempel på vad som är mobbning, så att den som är utsatt kan få svart på vitt vad som inte någonsin är acceptabelt.
Bemötandet av ett mobbat barn kan tyvärr vara sådant att det planterar in tvivel på att någonting illa överhuvudtaget har hänt. Sånt är ren okunnighet, man kan bli rasande när man tänker på det.
Så här står det på förbundets hemsidor: ”Det är också skäl att förhålla sig kritiskt till definitioner som alltför mycket betonar kontinuitet och hög frekvens som ett villkor for mobbning. Hur ofta måste i så fall handlingarna upprepas för att mönstret ska klassas som mobbning? Även om handlingarna är enstaka kan de ju innebära att offret upplever ett ständigt hot om att bli mobbat.”
Alla kan lära sig något här, gå in och titta! Jag gör ett test där jag ska besluta vad jag gör om jag ser en kompis bli mobbad.
Testet är riktat till unga i skolan men jag bestämmer att jag svarar ur ett vuxenperspektiv. I tre av fyra situationer får jag godkänt. Det är tillräckligt bara om det finns någon annan som kan täcka upp i stunden då jag fallerar.
Det blir min slutsats. Frågan kräver ständig uppmärksamhet, förmåga att kommunicera, förmåga att ingripa.
Det är jättesvårt. Och ingen blir hjälpt av indignationen som pyser ut medan karavanen går vidare. Men tiden har runnit ut för tankegångarna om att det är bra att lära sig tåla påhopp.
Vi som håller på att bli gamla i Finland nu har hört mycket i den vägen.
Men grabben som steg av bussen den där dagen för länge sen! Han ska få ett sista ord!
Nu finns väl ingen av skoaffärerna som var hans landmärken kvar, och Mannerheims Barnskyddsförbund har flyttat till en annan del av stan.
Där och då genomskådade han vad jag trodde, skrattade lite, som trygga barn skrattar, nickade upp mot huset och sa: ”Min mamma jobbar där!”
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.