Skräckfilm i nytt ljus
Hereditary
USA 2018
4 av 5 stjärnor
Regi: Ari Aster
Manus: Ari Aster
I rollerna: Toni Collette, Gabriel Byrne, Alex Wolff
2:08 F16
Mormor har gått bort. Mamman i familjen Graham har aldrig kommit överens med sin mor men barnen, en trettonårig flicka och en tre år äldre pojke sörjer mormor stort. Fadern i huset är neutral hela vägen i skräckfilmen ”Hereditary”, skriven och regisserad av debutanten Ari Aster.
I dödsboet och i samband med en terapigrupp för sörjande kommer kusliga fakta fram om släkten på mors sida. Vi kan antyda att någonting hemskt obönhörligen går i arv; somnambulism, mardrömmar, hallucinationer. Att berätta mera är att avslöja för mycket.
Filmen är mycket nära ett mästerverk i genren skräckfilm, eller psykologiskt mysterium. Ari Aster behärskar och använder till fullo den klassiska dramaturgin, fast onödigt försiktigt alternativt övertydligt. Spänningen får näring hela vägen, lämpligt skrämmande och otäckt.
Och bäst av allt: vi ges möjlighet att tolka storyn hur vi vill, utifrån egna preferenser. Vi får fritt se hallucinationerna som just hallucinationer eller mardrömmar.
Berättelsen har ingen fast infallsvinkel. Det huvudlösa behöver inte var huvudlöst. Vi har rätt att tvivla på spiritismen. Det onda och dess krafter – på riktigt, eller?
Regissören förebådar och bygger upp scener och vi tror oss ana vad hända skall. Det händer, men inte som vi tänkt oss. Det blir omvänt förutsägbart när han leker med våra förväntningar.
Exempel på vitsiga bildlösningar: inledningsvis åker kameran omkring i ett sorts dockhus som blir, utan synlig övergång, ett riktigt sovrum med riktiga människor. (Är vi bara marionetter styrda av något större? Eller som en postmodernist skulle säga: hur kan vi med säkerhet veta att vi finns, överhuvudtaget?) Närbild på sonen sittande på sängkanten i mörkt sovrum, klick, ljus och samma närbild i klassrummet; liknande nymodigheter i bildberättande upprepas och uppskattas.
Skuggor. Såg vi någonting i halvmörkret? Filmen ifrågasätter ögonens, synens tillförlitlighet i biomörkret, och framförallt i dockhuset. Drömmar, hallucinationer och skuggornas spel på näthinnan.
Ari Aster har studerat film och sett alla skräckfilmer, Rosemary’s Baby, The Shining, Exorsisten … och hans berättelse är grym men ömsint. Förhållandet mellan mor och son är, ja vi skulle inte tro om vi inte såg, om vi inte hade levt oss in i situationerna.
Ari Aster är dessutom en skicklig personinstruktör. Toni Collette som modern med sviktande nerver är värd alla utmärkelser, Gabriel Byrne behåller ett beundransvärt lugn som mesig patriark och Alex Wolff, som spelar sonen Peter, ger ångesten ett nytt ansikte.
Krister Lindberg
lindbergfilm@gmail.com
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.