Skotter, Vampira och adoptivbarn – och berättelsen om hur dna vandrar vidare
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Visst var det krångligt att släktforska förr. Tidskrävande, systematiskt, pedantiskt. Resultatet var ofta fascinerade. Och många sysslar såklart fortfarande med detta traditionella grävarbete.
Jag har förärats en hel del dokument om vem som förr förvarade gener som nu lagras i mig. Somliga har varit stationära, som i Bromarv och Hausjärvi. Där har ”mina” gener levt vidare i hundratals år, vid samma stränder och i samma skogar.
På ena platsen tittade någon släkting på slaget i Rilax och berättade för efterkommande var liken hade begravts. På andra platsen skickade man regelbundet nån yngling från gården att slåss i något galet krig på kontinenten.
Så finns generna från Ladogas strand – eller från Frankrike, via Skottland. Det var inte få fransmän som kom hitåt efter att britterna kuvade skotternas självständighetsiver på 1700-talet och skotternas bästa vänner från Frankrike märkte att de inte längre fick så många likes på sina inlägg.
Det är också skoj att kombinera fakta med anekdoter, som den om släktingen som var kortskojare och smuggelspritlangare. Han slängdes från tåget och landade i Rutiån i Esbo.
Ja-a, ”vems” blod rinner i mig? Det är en korkad fråga. Det är lite som med Wein, Weib und Gesang-Luther som vid det här laget har femtusen ättlingar. Men knappast har någon av dem nån nedärvd spika upp teser-tendens (och inte ens Martin sysslade med sådant, liksom på riktigt).
Men nu, hör ni! Stick in bomullspinnen i munnen och strax berättar Family Tree Dna, My Heritage, 23andMe ja Ancestry allt det du inte visste att du ville veta. Och kanske lite till.
Det finns vid det här laget en hel del människor som hittat släkt och till och med föräldrar med hjälp av dna-test. Joe Bidens tidigare studiekompis David Putter fick nyligen veta att hans mamma var Maila Nurmi (egentligen Niemi) – mer känd som den legendariska camp-skådisen Vampira.
Andra har kanske inte insett att ett dna-test också kan användas på oväntade sätt. I USA har polisen hittat kriminella via kommersiella dna-tjänster.
Vänta nu, vad skrev jag egentligen i de där formulären då jag godkände villkoren för dna-testet…
Nå, finsk polis har löst brott med dna från en mygga, så det är väl överlag lite sent att sopa bort genetiska ledtrådar. Allt är redan överallt.
Jag gjorde ett dna-test. Och släktingar ploppar upp, förväntade sådana. Men några skotsk-franska spår finns det inte. Så… var den delen en myt?
Knappast. Förr bestod familjer för det mesta av mina, dina och våra barn och ytterligare några fosterbarn. Det där med kärnfamilj är ju ett väldigt modernt påhitt. En släkttavla är inte det samma som en dna-karta, så att säga.
Kanske någon kom från Skottland eller inte, storyn är viktigare än det vad man tror sig veta genom dna. Jag röstar för Outlander-spåret. Lang may yer lum reek, Jamie and Claire!
Det sätt man vuxit upp, då? Nja. Ibland kan genernas makt överraska. Jag följde en gång med då en trettioårig kvinna skulle träffa sin mamma första gången. Sin biologiska, alltså. Kvinnan hade adopterats som liten och ville i vuxen ålder veta lite mer om hur allt gick till.
Mor och dotter var fysiska och personlighetsmässiga spegelbilder. De hade också levt likadana liv. Dottern hade så gott som upprepat sin okända mammas ungdomsliv. Lite kuslig var deras träff först, men sedan bara skoj.
Hur man än tror sig vara unik så är det kanske i viss mån så att man också ”blir” det som dna-operativprogrammet bestämmer. Och visst är det kanske lite skoj att se det så här, att vi är en slags tillfälliga förvaringskärl för miljoner år av dna-vandring. Kryddade med uppväxtmiljö, såklart. Och samtidigt finns det ingen som är just som du, mysteriet du.
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.