Skolskjutningen föder frågor om ungas mående och trygghet
Bestörtning. Chock. Sorg.
Skolskjutningen i Vanda har skakat om hela Finland. Både den misstänkta förövaren och hans offer är lågstadieelever. Ännu barn. Bara barn.
Otaliga frågor behöver få svar, men framför allt en: Varför? Varför skjuter ett barn andra barn?
Den misstänkta tolvåringen sköt en klasskamrat till döds och skottskadade två andra allvarligt i Viertolan koulu i Vanda. Tolvåringen greps i Helsingfors en halvtimme efter att larmet gått och han har erkänt dådet.
I det här skedet kan vi bara spekulera om motivet och rada upp frågor om vad som ledde till tragedin. Hur kom tolvåringen över ett handeldvapen som ägdes av en nära släkting? Hade skolans personal kunnat vara mer lyhörd för eventuella varningssignaler? Hur ser den misstänktes hemförhållanden ut? Kan vi skylla på sociala medier eller våldsamma dataspel? Är det relaterat till mobbning eller psykisk ohälsa? Finns det en koppling till gäng? Det sistnämnda har polisen tillbakavisat.
Finland har beklagligtvis tidigare erfarenheter av skolskjutningar och -våldsdåd, som Raumo 1989, Jokela 2007, Kauhajoki 2008, Uleåborg 2013 och Kuopio 2019. Det allra första skoldråpet skedde i Åbo 1981 då en gymnasieelev slog ned en lärare med en spade. Vi kommer också ihåg Forsbyfallet i Helsingfors 2020 där tre tonåringar misshandlade en jämnårig kamrat till döds.
Det är ändå exceptionellt att förövaren är så här ung. Men också en tolvåring kan vara aggressiv, känna raseri, uppleva orättvisa, ha hämndbegär, skaffa sig ett vapen och avfyra det med berått mod. Men förstår en tolvåring konsekvenserna av sitt handlande, det oåterkalleliga i sin gärning?
Förövaren i Vanda misstänks nu för mord och försök till mord eftersom skjutningen uppenbart var planerad och begicks på ett rått och grymt sätt. Eftersom gränsen för straffrättsligt ansvar går vid femton år kan tolvåringen inte dömas i rätten, men nog bli skyldig att betala skadestånd till offren. Den misstänkte kan inte heller begäras häktad utan har överlämnats till socialmyndigheterna. Diskussionen om att sänka åldersgränsen för straffrättsligt ansvar har redan tagit ny fart, liksom frågan om våra vapenlagar borde ses över.
Brott som begås av under femtonåringar har ökat i samhället. Vi vet också att allt fler barn och unga tampas med psykisk ohälsa, att de nya välfärdsområdena innebär stora utmaningar för resurserna inom social- och hälsovården, att skolorna kämpar med ordnings- och inlärningsproblem och många familjer med ekonomiska problem. Trygghetsunderskottet bara växer. Det måste tas på allvar och ge utslag i åtgärder.
Även om vi nu är stumma av sorg måste vi orka ställa frågor och kräva svar för att kunna dra slutsatser och satsa på rätt ställen och rätt sätt, förslagsvis genom tilläggsresurser och fler vuxna grundskolan, ett stärkt barnskydd och föräldraansvar, tidigare stöd för unga med psykisk ohälsa och kanske till och med anstaltvård för unga som begår allvarliga brott.
Det är vår bästa chans att förhindra en nästa gång.
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.