Skolan är sönder
Det kommer frekvent nyheter om att skolan är på väg i fel riktning. Pisaresultaten försämras och lärarnas oro tas inte på allvar.
I tidningen Läraren (6.10.22) säger en ung tidigare klasslärare att det skulle behövas specialklasser och att sparåtgärderna som gjorts i inklusionens namn har ställt till det.
Skolsystemet i Finland är på väg in i en kris, om inte de som ansvarar för undervisningen klarar av att erkänna fakta och ändra kursen. I samma nummer av tidningen Läraren kan man också läsa att var tredje klasslärare planerar att byta bransch. Det är oroväckande många.
Skolan i Finland betecknas av byråkrati på många nivåer. Det slitna uttrycket, ju flera kockar, desto sämre soppa, kan användas i detta sammanhang.
I Finland finns det skolbyråkrater på lokal, regional och nationell nivå. Kommunerna ansvarar för att arrangera utbildningen lokalt. Regionalt finns det skolmyndigheter vars uppgifter torde vara oklara för de flesta som inte är insatta. Nationellt finns det flera instanser som har till uppgift att utveckla utbildningen och undervisningen på olika stadier.
Svagheten i Finlands utbildningssystem är inte bristen på utbildningstjänstemän, svagheten verkar snarast vara den svaga kopplingen mellan skolbyråkraterna och verkligheten i skolorna.
De senaste åren har det förverkligats många förändringar och mindre reformer inom skolvärlden. Det gemensamma för dessa omdaningar verkar vara att skolan i Finland har ändrat kurs, men att riktningen har varit fel.
Finland måste ändra på åtminstone tre saker inom skolan, om Finland ska klara sig i framtiden.
Det behövs mera resurser, lärarna måste få mera befogenheter och problemen med den nuvarande inklusionsfilosofin måste lösas.
Först pengar. Finland håller redan nu på att allt mera delas in i ett Finland som växer och ett Finland som krymper. Det här kommer också att ha konsekvenser för skolan. Kommer alla kommuner i framtiden att ha muskler att upprätthålla god kvalitet på undervisningen?
I många kommuner utgår man i dag från befintliga skolbyggnader och bypolitiska prioriteringar, inte från kvaliteten på undervisningen.
Sedan befogenheter. Ett färskt exempel från Åbo visar att skolan och lärarna saknar verktyg och befogenheter när det uppstår problem i skolorna. Lärarna behöver mera och flera befogenheter. Vad ska hända i Finland innan lagstiftaren inser att det är lärarna, inte eleverna (eller föräldrarna), som ska bestämma i skolan? Ska man lära sig i skolan att misshandel inte får konsekvenser? Ska skolan kalla misshandel för en incident?
Sist inklusion. Alla är inte lika eller lika ambitiösa, oberoende av hur man vill betona att alla har samma möjligheter. Vem vinner då på att alla ska få undervisning i samma rum?
En jämställd skola kräver både nivåindelning och specialklasser. Bara genom att beakta att alla är olika eller har olika ambitioner, kan man erbjuda alla en jämlik skola. Redan i dag finns olika modeller för att anpassa läroplanen, men utgångspunkten är i dag fel.
Borde följande stora reform inom den offentliga sektorn i Finland handla om att skapa en modern och trygg skola?
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.