SPT 23.08.2021 16:05

Midsommardans, byn Tervakoski i Karelen 1919. Anni är ute och roar sig, hon känner sig fri, natten är varm. Hon går in i ett båthus med en man som hon inte känner, eller gör hon det? Där blir hon våldtagen. Hon stapplar hem, ensam och utom sig.

Så börjar Mayvor Palmborgs verklighetsbaserade debutroman som kommer ut på förlaget Boklund i höst. Den väver ihop tre livsöden från början av 1900-talet – då livsvillkoren var helt andra än i dag.

Trång moral

Anni och hennes syster Essi möter den charmerande fältväbeln Loberg som stationerats där efter inbördeskriget. De röda skulle ut och den vita armén hade stationerat officerare och manskap i östra Finland. Annis hemgård hade rekvirerats och fältväbeln hade getts husrum där.

Snart återvänder fältväbeln hem till en liten svenskspråkig by i Österbotten och tar systrarna från Karelen med sig. Han har plötsligt förlovat sig med Annis syster – men båda kvinnorna är gravida.

Skammen över att vänta barn som ogift hänger tung över Anni i Österbotten där moraluppfattningen, liksom i resten av landet på den tiden, var mycket trång.

Anni föder en frisk son. Systerns barn dör.

Härifrån spirar ett dramatiskt händelseförlopp – och författaren avslöjar givetvis inte alla detaljer. ”Skicka henne till världens ände”, säger Annis syster. Men varför Anni måste bort, det får vi inte veta.

När Annis son är fem veckor gammal tar fältväbeln honom ifrån sin mor och för honom till ett barnhem. I mannens järngrepp tvingas Anni emigrera till Kanada – och lämna sitt barn.

Livsöden lever vidare

Den här historien tog Mayvor Palmborg till sitt hjärta. Det barn Anni lämnade efter sig när hon emigrerade till Kanada var den debuterande författarens svärfar.

Släktingens dramatiska livsöde vägrade släppa taget.

— Det här måste jag skriva om, tänkte Mayvor Palmborg och skred till verket.

Ari Sundberg/SPT

Materialet hade hon skaffat redan för tjugo år sedan. Hon intervjuade sin svärfar och spelade in samtalen på kassettband.

Nu bredde svärfaderns barndom och liv ut sig framför henne när hon lyssnade på de gamla banden. De var till stor hjälp när hon sammanställde boken, som baserar sig på såväl fakta som en gnutta fantasi. Själva texten formligen rann ur henne och tog två år att skriva. Det finns gott om material som är till hjälp för att gestalta den historiska tiden.

— Jag googlade också mycket. Hur man reste på den tiden och hur det såg ut i USA dit Anni anlände, säger hon. Min son Andréas agerade researchhjälp och bollplank.

Annis son Ilmari visste hon mycket om tack vare det digra intervjumaterialet. Sonen som växte upp på barnhem i Österbotten blev en egensinnig rebell som tidvis levde på gatan.

Efter tiden på barnhemmet fick han en drängplats på en bondgård, men passade aldrig in. Han frystes ut ur gemenskapen.

Han åt hästarnas mat för att klara sig.

Tuberkulos – en igenkänning

Bokens hjältinna Anni reste med tåg till Åbo, därifrån med båt till Stockholm, vidare via Göteborg till Hull i England och därifrån med tåget till Liverpool. Därifrån gick båten som tog henne över Atlanten.

På Ellis Island dit färjan anlände väntade en stenhård tuberkuloskontroll – inte helt olika den resenärer möter i dag.

Den stora hallen var indelad i bås. Den amerikanska flaggan vajade. Människor från helt andra ursprung än dem Anni tidigare sett trängdes om varandra. Barn var sjuka, många svimmade.

De smittade skickades hem märkta med ett T som stod för ”tuberkulos”. Anni gick ut ur hallen med ett stort P över bröstet. Det stod för ”passed”.

Lämnad av mamma

Varför Anni lämnade sitt barn förblir en olöst gåta. Under bokens gång längtar hon efter sonen och tänker på honom, men återser honom aldrig. Hennes nya man hindrar henne från att kontakta sin son. De julklappar hon skickar kommer aldrig fram.

En ouppfylld, livslång längtan löper som en röd tråd också genom sonen Ilmaris liv. Bokens titel, ”I morgon kanske mor kommer”, anspelar på saknaden, och hoppet som lever kvar.

— Det är en längtan som aldrig uppfylls, en livstragedi, säger Mayvor Palmborg.

När Ilmari får jobb på en bondgård accepterar ingen honom och han blir kallad en trashank. Det dröjer länge innan han hittar en partner, ingen bryr sig om en fattig och utslagen.

Gång efter gång väntar han på julklappar av mamma på posten, men inga kommer. Han går in i stallet och gråter med hästarna.

Ändå vaknade hoppet på nytt nästa jul.

Bryr sig om lilla människan

I berättelsen släcks lamporna när Ilmari, smutsig och utan pengar eller hem går gatan fram. Det här är något Palmborg än i dag känner igen i samhället.

— Man är ofta rädd för det man inte känner, säger Palmborg.

Hon har alltid varit en människa som bryr sig om de svaga och de utsatta. Det kommer delvis från hennes tro, men inte enbart. Hemma har den pensionerade barnträdgårdsläraren arbetat för att hjälpa flyktingar att integreras i samhället.

Samma kall återspeglas i boken.

— Jag vill berätta om den lilla människan som aldrig fått lysa. Man kan ta sig upp ur svåra förhållanden om man får det stöd som behövs. Och har lite skinn på näsan.

Attityd var ingen bristvara hos bokens huvudkaraktär. Det var ändå tack vare kvinnorna i hans liv, hustrun och tant Anna på barnhemmet som hjälpte honom livet ut, som Ilmari kom på fötter. Han lyckades leva ett gott liv trots krassa omständigheter.

Nutidsmänniskan har något att lära sig av 20-talets kvinnosyn, stränga normer och klassamhälle.

— Allt var inte bättre förr, säger Mayvor Palmborg.

Elsa Kemppainen/SPT

SPT
Ge respons åt redaktören

Dela artikeln