Skarvjakt intresserar inte i sydvästra Finland
Den åboländska fiskarkåren verkar ha gett upp hoppet om att få jaga skarv. Ingen jaktansökan har lämnats till Egentliga Finlands närings-, trafik-, och miljöcentral. ÅU-foto
Egentliga Finlands NTM-central är inte precis överbelastad då det gäller att gå igenom ansökningar om att störa skarvarnas häckning eller att jaga skarv.
Centralens avdelning för miljö- och naturresurser ansvarar för hela Finlands ansökningar och under år 2017 fick man in endast fem ansökningar. Inte en enda av dem lämnades in från sydvästra Finland.
Fyra av ansökningarna gällde den österbottniska kusten. De sökande motiverade sina ansökningar med de skador som skarven förorsakar fisket.
En av ansökningarna godkändes – tre av dem är ännu under behandling. Den femte ansökningen gällde ett forskningsprojekt kring skarven längs hela kusten. Projektet fick grönt ljus.
Gullkrona jaktförenimng jagade skarv i Dragsfjärds skärgård i augusti 2010. ÅU-foto
I år har det lämnats in fyra ansökningar varav två är från sydvästra Finland. Den ena gäller ett forskningsprojekt vid Åbo universitet där man undersöker om skarven fungerar som värddjur för en maskparasit i strömming. Den andra har lämnats in av Airisto-Velkua fiskeområde som vill störa skarvarnas häckning i området.
Under de fyra år som tillståndsproceduren har varit koncentrerad i Åbo har det kommit i medeltal sex till sju ansökningar per år, säger överinspektör Ritva Kemppainen vid NTM-centralen.
– Det är inte så många med tanke på den diskussion som förs om skarven och dess skadeverkningar. Men det är ett ganska omfattande arbete att göra ansökningarna och kriterierna för att få störnings- eller jakttillstånd är stränga, så i synnerhet privatpersoner drar sig kanske för att göra det.
Inom fiskarkåren har man upplevt NTM-centralens krav på dokumentation av de skador som skarven förorsakar som orimliga och därför har man ansett att det inte är värt att ansöka om tillstånd. Kemppainen medger att det kan vara svårt att bevisa skarvskadorna, men eftersom gällande rättspraxis så som EU:s fågeldirektiv och Miljöministeriets anvisningar kräver en stark bevisning måste vi följa lagen, säger Kemppainen.
– Man borde kunna presentera till exempel skadade fiskeredskap, sönderpickade fiskar eller fångstatistik som tydligt visar att fångsterna har minskat till följd av skarvarna.
Trots att NTM-centralens linje upplevs som sträng visar statistiken att man under åren 2015–2018 fattade 15 positiva beslut om skarvjakt eller störningsåtgärder. Endast fem ansökningar fick avslag.
Rubriken är missvsande. Det är inte frågan om ointresse utan man har insett det fåfänga i att lämna in en ansökan då kriterierna är så konstruerade så att det är näst intill omöjligt att få igenom den. Att så är fallet i Åboland framgår tydligt av att inga ansökningar därifrån ha rbeviljats.