Ann-Christine Snickars 12.07.2022 16:59

Skärgårdsteaterns turnépjäs i sommar heter ”Den lyckliga ön” och är en ganska söt historia. Men inte för söt, för föreställningen är genomsyrad av fundersamhet och lekfulla infall.

Den är baserad på Marit Törnqvists bilderbok som är drömsk och suggestiv och handlar om hur man letar efter en plats men hittar ett förhållningssätt. Att slutgiltigt definiera sin lycka är inte möjligt.

Det kommer också huvudpersonen Lo fram till, efter en resa med många strandhugg. Föreställningen blir en liten odyssé som väcker stora frågor känslor, stora känslor. Och skratt.

Lo är ett barn med androgyn framtoning, en universell figur som passar också vuxna att relatera till. Föreställningen är också tänkt för hela familjen, upplägget av äventyr och hanteringen av stora livsfrågor passar både barn och vuxna.

Strandhuggens dramaturgi sitter också som hand i handske för Skärgårdsteatern.

Först färdas Lo på sin flotte mot horisonten, inte alls planlöst, för riktning pekas ideligen ut av dem som vet. Horisonten ligger söderut och norrut, i alla väderstreck, faktiskt.

Sen dyker Fågel upp och de fortsätter tillsammans mot en lycklig ö, det finns en skylt som pekar ut rutten. Men öar finns i massor, och det kan vara svårt att ta till sig den lycka var och en representerar.

Huvudrollerna hanteras av Antonia Henn (Lo) och Astrid Stenberg (Fågel). De iscensätter olika aspekter av hur man lär sig och skaffar erfarenheter. Lo går på känsla, men Fågel frågar gärna (”Vad betyder strapatser?”).

De konfronteras med de mest förunderliga lyckoföreställningar. Någon vill bara odla vallmo, andra gillar hårt arbete, vissa ägnar sig åt solbadande och fräser som katter mot den som talar om regn.

Joel Forsbacka och Martin Paul rycker in som representanter för alla riktningar. Det är snabba ryck med resolut positionering och minimal rekvisita.

Mest bejublade är de som filosoferna på De djupa tankarnas ö. Då skrudar de sig i lösskägg bestående av slarvigt hängande mattrasor, talar parodiskt högtravande eller demonstrerar ett lite ofilosofiskt, flirtigt kroppsspråk. Men Lo minns deras lärdomar om att lyckan inte låter sig jagas.

Forsbacka och Paul fungerar också som berättare, liksom Oscar Fagerudd, som är föreställningens musikarrangör och också övertygande sjunger själv.

Tillsammans utgör de stommen i bandet som uppför en rad originallåtar som rytmiserar föreställningen. Ibland har sångerna många verser och blir ett slags försjunkande. Den genomgående fyndiga dialogen gör en öppen för det.

Andra avdelningen exponerar en portion vemod och vankelmod. Lo verkar ha mött sin själsfrände Tone (Martin Paul) och överger Fågel. Det verkar underbart – ett tag. ”En lycklig ö” duckar i alla fall för det sentimentala. Fågel, som är en garant för det, dyker upp igen.

Den yngre publikens favorit är utan tvivel Fågel med sin oinsmickrande approach och sina skarpa r-ljud.

Vuxna uppskattar också såna detaljer som är regins (som är arbetsgruppens kollektiva) spontana infall. Ett sådant är en älskad finlandssvensk poets dikt som citeras ur mungipan i episoden på de arbetstokigas ö.

Då fnissar eller gapskrattar man överraskat och igenkännande – allt efter läggning.

Ann-Christine Snickars
Ge respons åt redaktören

Dela artikeln