Skärgårdsparadiset Björkö blomstrar upp igen
Endast små krusningar rör sig sakta på den nästan spegelblanka vattenytan då Tore Johansson kör mig till Björkö, cirka fyra sjömil sydost om Aspö. Det är den 8 juni och två dagar tidigare har en kraftig sommarstorm dragit in över Skärgårdshavet.
Nu har vattenståndet sjunkit till normalnivå och vinden viskar ett svagt löfte om sommarväder.
Vi angör den skrangliga förbindelsebåtsbryggan där Santeri Knaapinen möter mig tillsammans med en svärm blodtörstiga myggor som med sitt irriterande inande följer oss hela dagen.
Innan vi går upp till Södergrannas gård följer vi med hur m/s Kala släpper Korpobonden Marcus Berglunds fem kossor ut på grönbete. Också familjen Knaapinens två ponnyer, Gino och My går i land.
Ponnyerna Gino och My trivs också på Björkö där Tiia Kaartovuori sköter om dem. Foto: Kim Lund
Kala skiftar strand och lastar av 15 ton krossgrus som ska fylla ut och stöda den smala fyrhjulingsstigen upp mot gården.
Medan Knaapinen tar emot sin last promenerar jag vidare.
Santeri Knaapinen tar emot 15 ton krossgrus. Foto: Kim Lund
Stigen kantas av vita skogsstjärnor, gula smörblommor, hundlokor och prunkande ormbunkar. Från buskar och träd hörs småfåglarnas morgonkonsert. Runt huvudet surrar de förbenade myggorna.
Det var förra hösten som Santeri och hans pappa Karri köpte det över 50 hektar stora hemmanet Södergrannas av den tidigare ägaren, familjen Mattsson. I affären ingick stora delar av Byviken som sommartid är en populär småbåtshamn.
Trångt om plats på sommaren. Foto: Kim Lund
Också största delen av insjön på öns västra sida är nu i Knaapinens ägo.
Största delen av det ljusa området hör till Södergrannas. Det mörkgröna är Skärgårdshavets nationalparks. Gården ligger till höger om öns högsta punkt, Kumlet. Karta: Marcus Backlund
För Knaapinen var det en dröm som gick i uppfyllelse. Han har rört sig i skärgården sedan barnsben. Först tillsammans med pappan som var något av föregångare vad gäller skärgårdsturism.
Redan i början av 90-talet körde Karri ut gäster till skärgården, både med båt och med helikopter.
Den yngre Knaapinen var hopp i land-kalle och förälskade sig i havet och den åboländska arkipelagen.
Senare bekantade han sig med öarna med egen båt och år 2017 kom han första gången till Björkö.
Den 10,5 hektar stora insjön som har ett största djup på 17 meter är unik i Skärgårdshavet. Santeri Kinnunen blev genast förtjust i Björkö då han första gången besökte ön. Foto: Kim Lund
– Jag tänkte att sjutton också vilken fin plats. Jag trodde att det var Skärgårdshavets nationalpark som ägde den och jag blev mäkta förvånad att den var till salu. Jag har aldrig velat ha någon egentlig gästhamn, men drömt om att kombinera en gammal kulturmiljö med en naturhamn. Här fungerar kombinationen perfekt.
Södergrannas gård. Foto: Kim Lund
Knaapinen och hans flickvän Tiia Kaartovuori har i praktiken bott på Björkö de senaste månaderna. Knaapinen studerar till byggnadsingenjör vid Åbo yrkeshögskola och Kaartovuori till tradenom vid samma skola.
Tack vare coronapandemin har de kunnat distansstudera och vara hela vårvintern på Björkö.
Med ungdomlig iver har de tagit an sig det gigantiska projektet att återskapa hemmanets gamla byggnader med anor från 1622. Den senaste renoveringen gjordes på 1950-talet och många av de åtta byggnaderna på gården var mer eller mindre fallfärdiga.
– I bland har vi skrattat och i bland har vi gråtit. Allt var totalt igenvuxet. Rosenbuskarna växte upp till taknockarna. Här fanns klibbal, asp, tall och körsbärsträd. De första månaderna gick åt till att röja gården och vi har i alla fall fått vardagsmotion. Nu börjar man se helheten och vi har börjat med finslipningen och detaljarbetet. Men det är ett livstidsprojekt som knappast någonsin blir helt färdigt, säger paret.
Till sin hjälp har de timmermannen Andrus Aben, sina familjer och många vänner och bekanta som har ställt upp på talko.
Andrus Aben trivs med att renovera de gamla byggnaderna på Södergrannas. Foto: Kim Lund
Vi tittar in i ladugården som så småningom ska bli ett litet museum. Här har man samlat gamla föremål som finns på gården. Till exempel ett par skridskor, verktyg, en gammal gungstol, och som en verklig raritet, en sälfälla.
– På övre våningen planerar vi en enkel sovplats för övernattande gäster. Lite som en tältplats med tak över huvudet. I framtiden kanske vi hyr ut flera sovplatser, men nu finns det så mycket att göra att det är bäst att ta en sak i taget, säger Kaartovuori.
Tiia Kaartovuori i ladugården som ska bli ett litet museum. Foto: Kim Lund
Det märks att paret brinner för sin sak och de har lagt ner både själ och hjärta i projektet. Tanken att bevara det gamla och vårda det ursprungliga kulturlandskapet har löpt som en röd tråd genom hela den tid de har jobbat med att återställa hemmanet.
Allt har gjorts med eftertanke och pietet. Den nya pärlspontade brädfodringen är specialbeställd och är exakt likadan som den ursprungliga.
Till höger den nya brädfodringen, på baksidan har man sparat den gamla. Foto: Kim Lund
De fönster som har varit hela har tagits ut och springorna har tätats med linoljekitt. De fönster som har bytts ut är gjorda enligt originalen.
I huvudbyggnadens stora sal har man bevarat de ursprungliga tapeterna och salen ska också bli ett litet gårdsmuseum.
Santeri Knaapinens mamma Karoliina Nieminen, halvsyster Hilla Poutanen och flickvännen Tiia Kaartovuori har alla engagerat sig i renoveringsprojektet. I bakgrunden de gamla tapeterna. Foto: Kim Lund
Elektriciteten kommer från solpaneler som göms undan vid ett berg bakom huset. Vattnet bärs in från borrbrunnen på gården.
Forststyrelsen har fungerat som rådgivare för landskapsvården och Museiverket har gett sina synpunkter på hur byggnaderna ska bevaras.
– Här finns ingenting nytt, vi har bara reparerat det gamla, säger Knaapinen.
Här byggs en liten terass där man kan sitta och njuta av en kopp kaffe och kanske en paj med rabarber från den egna gården. Foto: Kim Lund
Till midsommaren öppnas ett litet café och stigen från Byviken till själva gården märks ut. Någon folkvandring vill de ändå inte se.
– Vi är inte ute efter att göra någon ekonomisk vinning på det här utan försöker efter bästa förmåga bevara den ursprungliga miljön och stämningen.
– Det ska vara litet och mysigt. Ett ställe som speglar våra värderingar och tankar, säger Knaapinen.
Foto: Kim Lund
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.