Skärgårdshavets sista riskvrak töms på olja — dykare gör grovjobbet på 20-meters djup
M/S Fortuna sjönk den 30 oktober 1987 mellan Åland och Åboland. Foto: Erik Saanila
M/S Fortuna förliste den 30 oktober 1987 på Skiftet mellan Åland och Åboland. Hon ligger nu på drygt 20 meters djup och klassas som ett riskvrak.
Tankarna har utrymme för 22 kubikmeter brännolja. Exakt hur mycket som fanns kvar då fartyget förliste är det ingen som vet.
Som en del av Finlands miljöcentrals projekt ”Vraksanering” har nu Marinens kombifartyg Hylje ankrat ovanför vraket. Runt fartyget ligger oljebommar som ska förhindra att olja som kan sippra ut i samband med saneringen ska sprida sig.
Marinens kombifartyg Hylje har ankrat vid vrakplatsen. Härifrån leds arbetet med att tömma Fortuna på olja. Foto: Kim Lund
I drygt en vecka har specialutbildade röjningsdykare dykt på vraket och fört ner slangar genom vilka oljan pumpas upp till tankarna ombord på Hylje.
Projektchef Jorma Rytkönen och saneringschef Markus Santavuori leder operationen. Foto: Kim Lund
I dag finns det cirka 20 vrak i Finland som klassas som riskvrak, säger projektchef Jorma Rytkönen vid Finlands miljöcentral.
– Genom projektet kan vi kartlägga dessa vrak och göra en riskbedömning av dem. Sedan kan vi göra en budget och presentera planen för Miljöministeriet. Om det sedan finns pengar för att börja sanera vraken är en annan sak.
– Det är bättre att göra arbetet på en gång i stället för att ständigt åka ut för att kontrollera att det inte läcker ut någon olja.
Marinens röjningsdykare gör sig redo. Foto: Kim Lund
Kommendörkapten Tuomas som på grund av sitt arbete inom Marinen endast säger sitt förnamn är nästa man att i en metallbur sänkas ner i vattnet.
Hans kollega hjälper honom att gå igenom den tunga utrustningen och se till att allt är i skick. Från dräkten löper flera slangar som bland annat förser dykarna med nitrox, en gasblandning som gör att de kan stanna längre under ytan än om de skulle dyka med luft.Runt vaderna har Tuomas tyngder som hjälper honom att stå stadigt och arbeta på den plattform som har byggts vid vraket.
– Det går riktigt bra då sikten är flera meter. Men det gäller att spara på krafterna och inte anstränga sig för mycket.
– Man måste förstås vara försiktig och väl förberedd, men man kan inte tänka att något går på tok. Vi gör alltid upp en riskanalys innan vi dyker.
Dykarna är nere vid vraket i cirka en timme, en halv timme går sedan åt till uppstigningen eftersom dykarna måste göra flera säkerhetsstopp för att inte drabbas av tryckfallssjukan, den så kallade dykarsjukan.
Skulle det ändå hända finns det en tryckkammare och en dyksjukskötare ombord.
Harri Mäkitalo är dyksjukskötare ombord på Hylje där han bland annat ansvarar för tryckkammaren. Foto: Kim Lund
Dykarna har ständig radio- och videokontakt till dykcentralen på däck där det också finns en dykare i full utrustning, redo att rycka ut i fall något skulle hända.
Saneringen av Fortuna har framskridit helt enligt planerna och när ÅU är på plats är tankarna redan tömda.
– Det här har varit ett relativt lätt objekt och vi har lyckats tömma vraket utan att en droppe olja har läckt ut. En del av oljan har varit så ren att den fortfarande går att använda, säger Rytkönen.
Totalt har man pumpat upp cirka 6 500 liter olja ur vraket. Det kan ännu finnas högst 100 liter smörjolja i maskinrummet, men att ta sig in dit anses vara för besvärligt och farligt.
En del av oljan skulle fortfarande gå att använda, säger projektchef Jorma Rytkönen. Foto: Kim Lund
Efter att Fortuna och M/S Hanna Marjut som ligger endast cirka 700 meter sydost om Fortuna har tömts på olja finns det inte kvar några egentliga riskvrak i Skärgårdshavet.
Också Hanna Marjut hade sockerbetor i lasten då hon förliste den 17 oktober 1985. Fyra personer omkom i haveriet.
Här sjönk m/s Fortuna den 30 oktober 1987.
I Hannu Marjut fanns det cirka 3,5 kubikmeter olja. Dessutom har man fått ihop 5 kubikmeter oljeblandat vatten ur de båda fartygen.
Men det finns flera vrak som borde undersökas. Bland annat tyska krigsfartyg på Finska viken där det kan finnas upp till 600 ton bränsle.
Dykningarna leds från en container som har byggts om till dykcentral. Här kommunicerar kaptenlöjtnant Sami Sorri med dykaren. Foto: Kim Lund
Den största miljörisken är ändå de stora tankfartyg som rör sig på ytan, även om ett läckande vrak också kan ställa till med stor skada, säger Rytkönen.
– Om det regelbundet läcker ut olja kan den förpesta havsbottnen i närheten av vraket. Så här skett till exempel utanför Polens kust där flera hektar botten har förstörts efter ett läckage ur det tyska krigsfartyget Stuttgart.
För att göra övervakningen av oljevraken lättare jobbar Miljöcentralen i samarbete med Wärtsilä med att utveckla en sensor som kan fästas vid vraket så att man snabbt kan reagera på ett läckage i stället för att som i dag endast förlita sig på optisk övervakning.
Man har också beställt en dykklocka som kan föra ner dykaren till ett djup på 100 meter.
Projektet Vraksanering pågår mellan åren 2019 och 2021. Det har en budget på fyra miljoner euro.
Nästa projekt kan vara att ta upp paravanerna, ett slags minröjningsredskap, ur de tyska krigsfartygen Königin Luise och M 451 utanför Porkala. Paravanerna innehåller tio kilo kvicksilver per styck.
LÄS OCKSÅ: En skeppsgrav på 20 meters djup — två barn och två vuxna räddades ur det sjunkande skeppet
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.