Skärgårdsborna, inte ministeriet, borde formulera den nya skärgårdslagen
När skärgårdslagen nu äntligen ska moderniseras krävs aktiva insatser av skärgårdsbefolkningen under beredningsarbetet. Den nya lagen får inte bara bli en ram av luddiga förhoppningar.
Exceptionella miljöer kräver exceptionella lösningar även om landets ekonomi är ansträngd.
Den nuvarande skärgårdslagen som skrevs för över 40 år sedan har levt ut sin tid, även om det gjorts justeringar i den under årens lopp. Världen och samhället ser inte längre ut som 1981. Skärgårdshavet har förändrats och synen på miljö- och klimatfrågor har utvecklats. Befolkningen åldras och årskullarna krymper.
Samtidigt har många börjat tillbringa mer tid i sina fritidshus och besökarmängderna växte överlag i skärgården med pandemin som effektiv accelerator.
Distansjobbandet har ökat och uppfattningen om skärgården som mer än bara en semestermiljö har blivit starkare. I dag är vi ytterst medvetna om att en bebodd skärgård också är beredskap och säkerhetspolitik.
Problemet med den gamla lagen har varit att den i ett tidigt skede fick status av en ramlag och därför tappade politisk kraft.
Lagen slog fast – med breda penseldrag – statens vilja att slå vakt om en bebodd och levande skärgård, men efter det har lagen i princip garanterat statsandelar och mest fungerat som en hänvisning då skärgårdskommunerna krävt bättre förbindelser till och i skärgården.
Definitionen av skärgårdskommun och statsandelar är givetvis ett måste i den nya lagen som antas kunna träda i kraft 2027, men också andra former av skräddarsydda stöd behövs.
Ur åboländsk synvinkel är det eventuellt en fördel att statsministern och Åbobon Petteri Orpo är väl insatt i skärgårdsfrågorna. Men det är inte sagt att han är beredd att “dra hemåt” eftersom nedskärningspolitik ger minimalt utrymme för dylika manövrar.
Borde då skaran av skärgårdskommuner eller kommuner med skärgårdsdel utvidgas? Tja, det kan ses som ett tveeggat svärd. Å ena sidan ger fler kommuner med skärgårdsstatus större politisk tyngd då behov påtalas, å andra sidan kan varje ny skärgårdskommun ses som en konkurrent om statsandelarna.
Att kommunerna nu har färre uppgifter och mindre budgetar då social- och hälsovården sköts av välfärdsområdena, i kombination med att statskassan sinar, kan likaså innebära ett orosmoment för skärgårdstillägget.
Att arbetsgruppen vid jord- och skogsbruksministeriet aktivt samlar in synpunkter under beredningen är bra. Men det är en sak att fråga och en annan att hörsamma.
Skärgårdsdelegationens roll borde stärkas och ses som en “skärgårdens knytnäve” av statsrådet i substansfrågor kring den här unika miljön.
Politiskt måste skärgårdskommunerna nu rusta upp. Ingen annan kan föra deras talan.
Strategin för skärgårdskommunerna borde vara att definiera vad en levande skärgård innebär i termer av inflyttning, företagsetableringar, trafikförbindelser, boendealternativ, uppkoppling, sysselsättningsmöjligheter, samarbeten och service.
Den nya skärgårdslagen ska inte skrivas i jord- och skogsbruksministeriet, utan av skärgårdsborna och -kommunerna själva.
Jag är nog illa rädd att den nya skärgårdslagen kommer att skrivas med regeringens sparmål för ögonen i första hand. Allt annat än sparmålen kommer sedan.
Petteri Orpo väl insatt i skärgårdsfrågor?? Var kommer det ifrån?