Skämtets strategi
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Vi har haft en minister som blev tio dagar gammal och skojade. När representanter för ett visst parti talar om Hitler kallar man det vits. Hur många som skrattar (och i så fall varför) är svårt att veta.
Omdömeslösa vitsars preskriptionstid diskuteras livligt i postningar här och där, skribenterna (som inte är ministrar och inte kan bli det) hänvisar till sin egen biografi och vad som skulle kunna grävas fram där. Är det jämförbart?
Nej, det är det inte. Och enligt tidningar (som tidigare njutningsfullt gav sig på Sanna Marin och nu måste hitta något som ger nästan lika många klick) begicks Junnilas senaste Hitler-skämt tidigare i år, bara veckor innan han blev minister, så det gills som malör.
Visade sig att J. hade annat i sitt bagage också. Eller rättare: hans CV hade inte den tyngd han försökte skriva in där. Nån måste ha vetat det. Partiets risktagande är ganska betydande.
Sannfinländarnas taktik är samma som Sverigedemokraternas. Man ser hur långt man kan gå, och stöter man på patrull städar man upp – gärna teatraliskt. Städningen sker också strategiskt. Att inrikesministern och finansministern sagt att de inte tror på konspirationsteorier (hurra!) täcker knappast över att partiet inte tagit avstånd från den avgångna ministerns kopplingar till extremhögern.
När man skämtar om Hitler för att understryka bindningen till sina åsiktsfränder angriper man på samma gång alla som blivit offer för nazismen: judar, romer, sexuella minoriteter, personer med olika funktionsnedsättningar, människor med misshagliga politiska övertygelser, alla som en gång förföljts och mördats.
Hela världen vet att Hitlerskämt betyder just det, ”skämtarna” också. Meningen att läcka ut en hotfullhet, som tills vidare är svävande, men som människor ska kunna känna av, och som nån som är på ”skämtarnas” sida kanske längtar efter som verklighet.
Jag hade en gång en bok, ”Om detta må ni berätta. En bok om förintelsen i Europa 1933-1945” som utgavs på beställning av Sveriges regering 1998 inom projektet Levande historia. Lånade ut den och den försvann på egna vägar. Sånt brukar göra mig harmsen, men i det här fallet kändes det bra. Den har åkt runt och gjort nytta, tänker och hoppas jag.
Boken finns att låna på biblioteket i en finsk utgåva, med ett särskilt kapitel om Finland. Som utgivare står Undervisningsministeriet. Den som har ett politiskt minne som sträcker sig lite mer än två decennier bakåt kan räkna ut att det var under Lipponens regim. En annan minister med vanlig anständighet i ryggen hade också kunnat ge ut den. Så vill jag tro.
Forum för levande historia, som verkar under Sveriges regerings kulturdepartement, står till tjänst med gratis nedladdning av boken, det kan ske på flera språk förutom svenska och engelska. De har också annat material kring historisk forskning och bevakning mänskliga rättigheter.
”Om detta må ni berätta” koncentrerar sig på vittnesmål, citat, dokument, vad som hände enskilda och grupper av människor, närgånget. Jag fastnar på en manual för hopsamlande av judar för deportering, utfärdat till lokala polismyndigheter i Saar och Elsass. När husen väl är tömda på sina oönskade invånare ska man inte glömma att släcka öppen eld, stänga av gasen, samla ihop färskvaror, skruva ur propparna, märka nycklarna.
Det är blodisande i sin krassa konkretion. Vägen till en rasren nation (nazismens huvudattraktion än i dag och en huvudpoäng hos högerextrema) går via en rad enskilda handlingar som utförs av en kedja underleverantörer, som inte nödvändigtvis känner sig ansvariga för den stora bilden, resultatet.
Och nånstans i början av kedjan, innan alla delar krokat i varandra och människor blivit för rädda för att stoppa den, smörjes kugghjulen av motbjudande skämt.
Här hittar du fler kolumner av Ann-Christine Snickars.
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.