Båtförarkortet lär dröja, kravet på sjövett består
Redan i april noterade sjöbevakningen att det såg ut att bli en mycket livlig vår. Många distansarbetande, permitterade eller annars av coronavåren påverkade båtmänniskor tog tillfället i akt och sjösatte båten.
Stugsäsongen började tidigare än normalt och skärgården överlag har kryllat av folk.
I takt med detta har vi också läst om olyckor till sjöss:
Barn skadades i segelbåtsolycka. En båt på grund söder om Kirjais. En motorbåt med sju personer ombord körde på grund i Erstan. Sjöbevakningen: Under det gångna dygnet ledde vi 11 sjöräddningsuppdrag. Två båtar hade motorproblem i Nagu. Två segelbåtar krockade på Skallerfjärden.
Där några rubriker ÅU har haft i juni och juli. Med tanke hur tätt nyheterna om båtolyckor eller sjöbevakningens assistentuppdrag har duggat kunde man tro att vi var på väg mot alla tiders rekord för sjöräddningshändelser.
Men Västra Finlands sjöbevakningssektion (vars bevakning går från Hangö till Torneå) talar om en normal sommar, 437 händelser från april till juli i år mot 453 i fjol.
Det sjöbevakningen också talar om är nya trender.
Det finns all orsak att ta till sig dessa två budskap: Vattenskotrarna blir fler och det sker förhållandevis många olyckor med dem. Båtkrockar har blivit vanligare.
Man kunde kanske ha trott att en drunkningsolycka med en vattenskoter i början av sommaren (Hbl 5.6.) hade satt lite sordi på ivern att pressa skotrarna till hårda hastigheter. Någon sådan effekt har inte noterats.
Tvärtom har sjöbevakningen nödgats gå ut med varningar om hur farliga lekar med vattenskoter som förekommer (ÅU 22.6).
Den andra trenden är båtkrockar. Båtkrockar är en ordkonstruktion som borde vara omöjlig. Eller på sociala mediernas språk, det är ett fenomen som borde få förses med taggen #detkanintehända.
Nuförtiden händer det.
I Olycksutredningscentralens rapport om förra sommarens värsta båtolycka på Erstan betonades att fortbildningen av båtförare borde utvecklas och kommunikationen mellan nödcentralen och sjöräddningscentralen borde bli bättre.
Krocken mellan en stor motorbåt och en liten motorseglare norr om Själö den 3 augusti ifjol ledde som bekant till att två Åbobröder miste livet.
Den nationella olycksutredningen visade att sikten hade varit god, farten varit normal, förarna var nyktra och erfarna, båtarna hade inte några tekniska fel. Då återstår den mänskliga faktorn.
Den båtkrocken gav alltså i sig varken fog för att ropa efter en skärpt promillegräns till sjöss eller ett båtförarkort.
Promillegränsen har det inte förts mycket väsen om denna sommar. På basis av de olyckor till havs som vi i våra spalter och sajter har rapporterat om har båtförarna så gott som utan undantag varit nyktra.
Men olyckor sker det.
I början av juni trädde den nya sjötrafiklagen i kraft och ett moderniserat och delvis nytt regelverk kom. Lagen kräver en befälhavare också för fritidsbåtar, men inte att hen ska ha gått någon navigationskurs eller kunna bevisa sin körskicklighet i något prov.
Det kunde den gärna ha krävt, i varje fall för båtar med någon viss, definierad större muskelstyrka.
Men lagstiftning är en oerhört långsam process. Nu fick vi inget krav på båtförarens dokumenterade kunskaper. Då måste vissa andra lagbundenheter understrykas.
Såsom att det på havet gäller något som gäller i många andra sammanhang också.
Man måste inse när och att ens egna kunskaper har begränsningar.
Hur erfaren båtförare man än är, kan man till exempel inte påverka väderleksförhållandena.
Det är särskilt viktigt att inse att det finns tidpunkter när man bör stanna i land, eller i den gästhamn där man ligger. Att medge att man kan tvingas skjuta upp sin avfärd på grund av väder och vind är sjömanskap.
Precis som det är sjövett att hålla utkik. Det kan tyckas så självklart.
Är vi blinda kan vi inte ratta ett fordon. Är vi upptagna med vår mobil kan vi inte kontrollera vårt fordon. Det gäller på vägarna och det gäller till havs.
Till sjöss kan man tyckas ha svängrum i det oändliga men den föreställningen är något som inte riktigt håller streck längre, inte såsom förr.
När det ställvis känns trångt till havs förstår vi att båtlivet verkligen är livligt och att det sannolikt också finns många fler oerfarna båtförare ute i vattnen än tidigare.
Så förutom att ögonen ska vara öppna är det uttryckligen på havet och andra farkoster de ska speja.
Uppdaterad. Den ursprungliga rubriken var missvisande i förhållande till texten och ändrades 31 juli klockan 06.4o.
Alldeles rätt Mats. Själviskheten hos båtförarna är grunden till problemen. Att börja granska körkort till sjöss är nog inte ens möjligt med nuvarande sjöbevakningsresurser. Inte är det många som kör bil heller genom att enbart se på navigatorn. Man brukar nog se ut ochså.
Självfallet inte. Rubriken blev missvisande, avsikten var att betona sjövett./ Anja/ÅU
Vilken rubrik! Sjövett gör nog mer nytta än ett båtförarkort. Inte ersätter man vettet med kort.