Självbilden kan vara ett korthus
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
”Folk är rädda för att såra minoriteter så för sin egen bekvämlighets skull håller de minoriteterna utanför.” Så lyder ett av enkätsvaren i Skådespelarförbundets utredning ”Etnisk och kulturell jämlikhet i skådespelaryrket i Finland”.
Man måste riktigt smaka på det där uttalandet. Vilket ord är viktigast? Och vad innebär ”såra” just här. Man kan höra en tydlig bitterhet bakom orden, den som återger dem har blivit drabbad och hört undanflykten.
En minoritet sårar man genom att systematiskt hålla den utanför områden som borde vara gemensamma för alla, platser där man har rätt att synas. Att ”undvika att såra minoriteter” låter bedrägligt välvilligt. I stället vill man ju undvika att riskera något. Egendomligt att just teatern ska härbärgera en sån konflikträdsla.
Initiativet till granskningen har kommit inifrån branschen, från medlemmarna själva. Men i sammandraget som man kan läsa på förbundets webbsajt sägs att svar inte har inkommit i tillräcklig mängd för att man på basis av dem ska kunna generalisera. Svarsprocenten är ändå ungefär lika stor som i andra tidigare enkäter. Vore kanske bättre att närma sig med någon annan metod, det är lätt att tänka.
Saker man redan förstått om man är aningen teaterintresserad blir i alla fall tydliga. Det är svårt att få en ledande roll om man inte ser ”finsk” ut. Det förklaras av teaterledningen med att publiken annars inte kan identifiera sig, det förklaras med att sminket har svårt att göra något med hud eller hår man inte är van att arbeta med. Sådant.
En annan vardagligare diskriminering kommer också fram: osakligt språkbruk (n-ordet), rasistiska vitsar och majoritetens tystnad kring dem.
Antti Timonen, som är ordförande för Skådespelarförbundet säger i en intervju för YLE att han tror att huvudstadsregionen inte är så pinad av de här attityderna som landsorten. Sammandraget framhåller också att svenskspråkiga svarare har mindre erfarenheter av diskriminering är de övriga.
I så fall ser man fler teaterkulturer, en öppnare i Helsingfors, en ganska öppen på svenska, en inte vidare progressiv i landsorten. Det här är förstås ett fyrkantigt sätt att resonera.
Jag tänker ofta att teatern liknar nationen Finland i beteende och utveckling. Det finns en tungrodd tradition som stegar vidare med gravitetiska (ganska korta) steg, men ibland tas väldiga avantgardistiska hopp och ridån går upp för utmanande uppsättningar som sätter spår.
Teaterns historia, inte hemskt gammal i Finland, var till en början full av utmanande föreställningar. Hon som hade huvudrollen i Kivis ”Lea” när den sattes upp första gången kunde inte ens finska, hon hade lärt sig ljuda sina repliker. Det gick hem hos publiken. I Red Nose Companys ”Aleksis Kivi” som ges i flera föreställningar i Åbo under hösten får episoden en särskild plats.
Men scenerna har som sagt varit dåliga på att ge icke-finska utseenden stora roller fastän kompetenta skådespelare finns. Att en sån ängslighet fortfarande existerar är underligt eftersom teatern ibland vågat gå egna vägar och låtit roller besättas otippat. Vad skulle hindra att nästa Törnrosa är brun? Många har svaret på det. Inget!
Medan jag skriver detta förs ett nytt begrepp in i debatten. Det handlar om språk med jag tror det är tänkt som ett verktyg i ett visst partis politik mot minoriteter. Det handlar om självbild, att majoritetens självbild ska hållas intakt, minoriteter ska inte störa den.
”Självbild” finns ju som medvetet eller omedvetet begrepp hos alla institutioner som har någon form av publikkontakt. Men all bra dramatik och alla geniala regier visar på att sådana självbilder kan vara korthus.
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.