”Själv kommer jag att ha svårt att förlåta om teatrarna som ansträngt sig till det yttersta för publikens säkerhet måste stänga på grund av nattlivsrelaterad samhällssmitta”
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Är hon döende? Någon skriker fram frågan, jag förstår att det är jag. Springer genom folksamlingen på torget mot den som ligger livlös på stenläggningen, den personen är också jag. Samtidigt står jag och iakttar allting från de bakre raderna i folkhopen, på säkert avstånd.
Vaknar förskräckt. Det var bara en dröm. Man brukar säga bara.
Jag är väldigt varm och tänker: Jag har det! Och det är inget heureka-jag-har-det! Det är ett corona-jag har-det! Jag har varit någonstans där det kryllat av folk och betett mig oförsiktigt.
Jag är i stort sällskap i mina mardrömmar, det är jag säker på. Men det blir morgon igen och jag vaknar och är sval och frisk.
Virus och vår var en sak, kvällarna blev ljusare, människor träffades utomhus. Virus och höst är något helt annat. Hur ska det gå för mig själv, blir det lättare eller svårare att hålla avstånden? Jag vet inte.
Märker att jag under mina friskluftstimmar till fots eller med cykel börjar ta samma rutter som i april. Då rörde jag mig i de oasfalterade delarna av stan, på gator jag knappt visste att fanns. Nu är jag ganska fäst vid dem.
Nästan alla tider på dygnet är de lamt trafikerade, ingen genomfart, äldre damer promenerar där med buketter blåbärsris som de ska pryda någon vrå av hemmet med (det gjorde de i våras också). Ibland har de en långsam spanielhund i ett slakt koppel.
Unga personer joggar förbi, med ryggsäck lastad med prestationsvikter, med hästsvans som pendlar med olika intensitet, det måste finnas någon fysisk formel för just den rörelsen. Jag ska ta reda på den när jag vågar och vill uppehålla mig i timtal på biblioteket igen.
Kanhända frågar jag personalen on det. Jag fruktar att man börjar kunna bli okontrollerbart sugen på betjäning och kontakt. Och vissa som jobbar med kundbetjäning är intuitivt skickliga på bemötande.
På posten finns det särskilt en som alltid inkluderar en i transaktionen (Vad skulle du säga om ett sånt här frimärke?) och hen är inte mindre effektiv för det. Snarare mer.
Man borde premiera sån kompetens, den gör livet gladare och lättare, det är alldeles avgörande.
I de oasfalterade delarna av stan distansarbetas säkert som på andra håll, men ovanför hela området hänger i andanom en jättestor hologamskylt som säger ”Privatliv pågår”. Jag kan inte avgöra om jag skulle vilja bo där eller inte.
För att nå de oasfalterade delarna av stan måste man cykla längs asfalterade snuttar, böjda lite hursomhelst, sammanbindande bebyggelsen med livligare mer centrala delar. Hastighetsbegränsningen kan vara målad direkt på vägytan, men alla kör fortare än fyrtio, på de här vägstumparna har alla som åker motordrivet bråttom, bråttom.
Vissa cyklister kör också sagolikt fort, och de gula bussarna, som ibland måste ta vägarna förbi, låter arga, de gasar lite extra.
Nu är det som om hela samhället skulle vara ute och köra för fort på de känsliga sträckorna mellan tillstånden. Men om företag som fått tillstånd att ha öppet accelererat sprider smitta måste man ta ställning till det. Är det baren som är tillgänglig eller den enskilda som tappar omdömet som har ansvaret, den frågan får man lov att försöka besvara.
Ett är säkert: mer smitta ger nya nedstängningar och garanterat katastrofal ekonomi. Kulturen som redan är hårt prövad får det ännu värre.
Själv kommer jag att ha svårt att förlåta om teatrarna som ansträngt sig till det yttersta för publikens säkerhet måste stänga på grund av nattlivsrelaterad samhällssmitta.
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.