Ann-Christine Snickars 31.03.2022 16:131

Riddo Ridberg ville jubilera med en föreställning när han fyllde femtio, men det hela kom av sig, och så bestämde han sig för en show som milstolpe vid sextio.

Det stötte också på patrull, premiären hösten 2020 gick om intet på grund av pandeminedstängningar. Först våren 2022 möter Riddoshow publiken.

Med sig har Riddo ett kompetent band bestående av Patrik Gustafsson, Marcus Nylund, Magnus Nordström och Therese Kullberg.  

De drar igång med Hootenanny Singers ”Gabrielle” i ett dansbandsarrangemang de luxe, riktigt stiligt.

Det är till minne av Riddos mammas musiksmak, den stod inte så högt i kurs hos pojken Riddo. Före det har publiken fått se hans första dragspel, en gåva av pappan vars intressen fanns hos folkmusiken. Och det är det enda ni får höra på dragspel, säger Riddo, när han gett exempel på vad han som tioåring lärt sig spela på det.

RiddoShow är en föreställning där Riddo för en gångs skull står synligt i fokus hela vägen. Det blir en vandring längs minnets gator med hjälp av spridda dagboksanteckningar – allt understruket av musik.  

Den första låt han enligt utsago sjöng med sitt band var en låt på finska, ett språk han inte på den tiden var särskilt slängd i. Nu sjunger en stor delen av publiken, så kallad mogen ungdom, med i Juice Leskinen-låten.

Vandringen genom decennierna innehåller djärva hopp mellan musikgenrer. Den underliggande berättelsen handlar om allroundmusikerns vardag. Bandet spelar på ungdomsdanser där slagsmål stjäl uppmärksamheten, och på bröllop där maten är superb men giget också innebär att vänta ut tradiga tal.

Och eftersom man tittar i backspegeln syns också Riddos revykaraktärer på scenen. Konstapel Pönttöperä uppstår i en ny sketch där han uttalar sig bland annat om pandemin, och också Tauno har en entré (Riddo byter om till hans förfärliga skjorta inför öppen ridå). Det är roliga återseenden fastän världen förändrats så att deras hämningslöshet har svårare att hitta sin kontext.

Musikspåret är ändå det mest energialstrande, man vet aldrig vilken väg nästa nummer tänker ta. Kontrasterna kan vara hisnande. Disco knuffar undan svensktopp, och musikerna ger sig in i allt med samma frenesi.

Musiken ledsagar också minnet av ungdomsrevyerna Riddo har regisserat. Det jobbet håller en gammal ung, säger Riddo, och Therese Kullberg intar centrum av scenen med ”Forever Young” (Alphavilles version).

Ett ungdomsminne får också en slutgiltig kommentar i ett kraftfullt musiknummer mot slutet av föreställningen. Riddo fantiserade om att bli trummis – visst hade det också funkat!

Det är förstås omöjligt att få med alla svängarna i Riddo Ridbergs musikaliska biografi. Och om jag ska uttrycka ett missnöje med denna Riddoshow är det att den är för anspråkslös.

Det finns musikteaterregier och tonsättningar och keikkor, som publiken minns med välbehag och stor behållning, som på sin höjd nämns i förbifarten.

Som om Riddo inte ville ta åt sig äran av något som är en kollektiv prestation. Det är renhårigt tänkt, men utan Riddos insats hade mycket aldrig blivit till.

I kombination med en publikkontakt som präglas av en lite slängig omedelbarhet och den rutinerade revymakarens och den luttrade keikkamusikerns självironi blir det avväpnande. Det är så här Riddo vill ha det.

Men publiken ropar på mer levande musik. Av alla genrer, också dragspelslåtar.

Ann-Christine Snickars
Ge respons åt redaktören

Dela artikeln