SFP:s nya ledare behöver större karta än Svenskfinland
Det är högsäsong inom partipolitiken. Under helgen samlas Samlingspartiet, Centern och SFP för partidagar och två av partierna väljer då ny ordförande.
Antti Kaikkonen är Centerns förhandsfavorit som Annika Saarikkos efterträdare, och klart är också att SFP kommer att välja en nyländsk man efter Anna-Maja Henrikssons åtta års regim.
ÅU:S rundringning till SFP-partidagsdelegater i Åboregionen talar sitt tydliga språk: Av de tre ordförandekandidaterna är Europa- och ägarstyrningsminister Anders Adlercreutz från Kyrkslätt populärast, även om riksdagsgruppens ordförande Otto Andersson från Lovisa och partiets viceordförande Henrik Wickström från Ingå har sina anhängare. Klart är också att förväntningarna på SFP:s nya ordförande är kolossala, oberoende av vem som väljs.
Trots att SFP kunde säkra sitt enda mandat i EU-valet och därmed garantera avgående ordförande Henriksson en respektabel reträtt till Bryssel, kan partiet ingalunda tala om ett uppsving.
I många väljares ögon har SFP:s vägkarta varit snårig under det senaste året, riktningen har varit ovälkommen och värdekompassen har snurrat betänkligt.
Anna-Maja Henriksson har envist upprepat mantrat om SFP som ett liberalt och tolerant parti, men hon och partiet har ifrågasatts framför allt på grund av regeringsmedverkan med Sannfinländarna. Fula repor har uppstått både inom partiet och i den skinande riddarutrustning som SFP gärna klär sig i då det gäller försvaret av mänskliga rättigheter och rättsstaten.
Inget politiskt parti kan växa genom ständiga avvärjningssegrar. Om nya väljare ska lockas med och trogna väljare ska stanna kvar måste SFP bli bättre på att positionera sig politiskt, ta mer plats i substansfrågor och tydligare leva upp till sina värderingar som ett liberalt, bildat och borgerligt parti.
Men hur gör man det när intresset för svenskan krymper, när samhällsklimatet blir allt bistrare och det politiska utanförskapet bara växer? Hur gör man om partiet håller på att urbaniseras och eventuellt elitiseras i allt fler anhängares ögon? De sistnämnda frågorna delar SFP förresten med Centern.
Nationellt sett räcker det inte att som parti främst uppfattas som en nitisk intressebevakare av svenskan, även om tvåspråkigheten i vårt land självklart är värd att försvara.
I dagens värld riskerar enspråkigt svenska lösningar framstå som inskränkta i en övrigt betydligt mer mångkulturell och flerspråkig verklighet. I värsta fall kan SFP uppfattas som intolerant och trångsynt då svenskspråkiga intressen alltid sätts främst, till exempel inom den krisande vården, trots att SFP talar för samarbete och inkludering.
För den nya partiledaren gäller det att hitta en karta som täcker mer än Svenskfinland om SFP:s insatser ska kunna väga mer än partiets egentliga storlek. En karta som sträcker sig över språkliga och geografiska gränser och som omsätter partiets värderingar i en trovärdig politik. Det är ingen lätt uppgift, men så ser inte desto mindre förväntningarna ut på den nya ordföranden.
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.