”Sex vill gå över fjället och fyra tvekar och går hellre runt…” – Pargasgrupp vandrade i ödemarken
Nationalparken som bär Urho Kaleva Kekkonens namn grundades 1983. Den ligger i kommunerna Enare, Sodankylä och Savukoski och sträcker sig från riksväg 4 ända till ryska gränsen i öster. Inga vägskyltar finns längs stigarna inom området. Man utgår från att vandrarna kan orientera med hjälp av karta och kompass.
Elva personer och en pudel
Skärgårdsstigens vandrargäng består av elva personer och en storpudel. Starten sker från Kiilopää fjällstation. Rutten som jag planerat ska vi klara av på sex dagar med fem övernattningar i stugor som bokats i februari. Alla får inte rum i stugorna, tre vandrare måste övernatta i egna tält. Utrustningen vi går och bär på väger mellan 15 och 24 kg.
Heikki InkariTom och jag har tillsammans gått igenom den planerade rutten i detalj. Tom har laddat ned en noggrann karta som går att använda utan nätkontakt. På en annan nätkarta har han ritat in vår rutt. Det känns naturligt att Tom, med sina elektroniska kartor, går först, Heikki och jag med våra papperskartor hjälper till.
Första sträckan är 14 km
Vi startar och går rakt söderut, uppför en sluttning med knotiga fjällbjörkar. Första sträckan är 14 km och enligt planen är vi framme vid Suomunruoktu klockan 21.30. Vi passerar Niilanpää raststuga och kommer ut på kalfjället och går uppför en lång sluttning. På avstånd ser vi Nattaset, två blånande fjälltoppar bredvid varandra.
Kim säger plötsligt: ”Mellan de där topparna har jag flugit!”.
Han är pensionerad brandman, men som ung utbildade han sig till flygare. I pilotutbildningen ingick lågflygningsträning. Han fick till uppgift att flyga med ett Cessnaplan på låg höjd mellan Nattasets fjälltoppar.
Kari PenttinenFrån fjällkrönet kommer vi ned i ett fjällbjörksområde och till en bäck med klart kallt vatten. Bäcken är källflödet till Suomujoki, som vi följer fram till övernattningsstugan i Suomunruoktu. Vi vadar över ån och kan ta två stugor i besittning, för ingen annan finns där.
Kari PenttinenNästa etapp är vandringens längsta, drygt tjugo kilometer. Vi har som mål stugan i Luirojärvi där vi har möjlighet att bada bastu. Vi rundar Salonlampi och följer bäcken Vintilänoja rakt söderut i en djup ravin. Stigen går längs ravinens sluttning, uppför och nerför i flera omgångar. Vi har 8,5 km kvar till slutmålet då vi passerar ödestugan i Tuiskukuru. Framme måste vi vada över Luiro å som är för djup för att man ska klara sig över torrskodd.
Vid Luirojokistugan får vi ta oss ett bad i bastun, där vi får ett hett och snabbt gensvar från bastu-ugnen när vi kastar bad. Vi badar ett par omgångar och svalkar oss i sjön mellan baden.
Rådslag om nästa dag
Sent på kvällen håller vi ett rådslag om hur vi gör nästa dag. Då är målet att vi ska ta oss upp på nationalparkens högsta fjäll, Sokosti, uppför den branta sidan med full packning. Guideböcker och vandrarbloggar avråder från att försöka. Det finns två alternativ: man kan runda Sokosti längs en stig som är måttligt brant, eller så går man uppför den branta sidan som planerat. Båda alternativen är 14 km enligt kartan. Vi slår fast att om det regnar eller är dimmigt går vi runt Sokosti, i bra väder går vi över. Sex vill gå över och fyra tvekar och går hellre runt. Vi bestämmer en mötesplats norr om Sokosti.
Nästa morgon är himlen täckt av ett tunt molntäcke med blå himmel synlig mellan molnen. Siv meddelar att hon och storpudeln Ronja vänder tillbaka, hundens mat skulle inte räcka för fyra dagar till.
Brant stig och nödvuxna träd
Vi startar vår Sokostivandring med en liten oro invärtes. Efter tre kilometer skiljs våra vägar, fyra vandrare tänker runda Sokosti och sex av oss vänder upp mot toppen.
Stigen blir brantare och träden nödvuxna. Plötsligt ser vi ett fält med stora stenblock framför oss hela vägen upp till toppen av Sokosti. Målet är inom räckhåll, det här klarar vi! Det är cirka 300 höjdmeter kvar till toppen. Tom och Hanna är först uppe. Jag blir för ivrig och försöker hänga med, men blir tvungen att stanna ett par gånger och dra andan.
Kari PenttinenNär vi alla stått uppe på toppen och blivit fotograferade, tillreder vi vår lunch. Hundra meter från oss finns Telias telemast och vi har ett bra fält och kontaktar våra familjer. En röd helikopter landar intill masten och två män kliver ur, tydligen är anläggningen i behov av service.
Besvärlig terräng
Efter en lång paus börjar vi gå nedför sluttningen mot mötesplatsen med den andra gruppen. Först går vi några hundra meter över stora stenblock. Vandringsstaven kilar fast mellan stenarna och bromsar upp så jag tappar balansen och faller raklång. Som tur är klarar jag mig med skrubbsår. Stenfältet fortsätter ännu två kilometer.
Ingen finns på mötesplatsen! Vi hittar vår stig och går ned längs en ravin. Hotfulla moln samlar sig snabbt och vi får bråttom att ta på regnkläder och sätta regnskydd på ryggsäckarna. Regnet blir häftigt med jättestora droppar. I skogen anfalls vi av aggressiva myggor, de första vi träffat på på vandringen. Genomvåta kommer vi till Muorravaarakka där vi övernattar, bara 14 km från ryska gränsen!
Gun LindqvistInför nästa dag känner vi förväntan, vi ska in i Pirunkuru och vidare till Paratiisikuru! Det är mulet, +9 grader och duggregn när vi startar. Vi vadar över ån och börjar gå uppför en sluttning och efter en timme ligger Pirunkuru framför oss. Vi besluter att vi klättrar uppför kuruns branta sluttning. Det rådet fick vi av en grupp som kom från Pirunkuru föregående kväll. Heikki går längre in i ravinen och ”scoutar”. När vi alla är uppe, hör vi Heikki ropa att han hittat den stig vi sökt. Med svårighet tar vi oss tillbaka ner i kurun.
Helvete och paradis
Stigen som Heikki hittat går högt uppe i ravinens vänstra kant. Den leder upp till bergsryggen som skiljer ”Helvetet” från ”Paradiset.” På andra sidan är bergskanten tvärbrant, men vi hittar en stig som går i serpentinslingor nedför. Innan vi går ned beundrar vi Paratiisikuru från ovan. Till vänster, på en halv kilometers avstånd finns ett vattenfall och en liten sjö. En bäck strömmar genom dalen och mynnar ut i en cirkelrund sjö till höger om oss.
Nere i kurun hittar jag en krypande variant av fjällbjörk, typisk för Kiilopää. Originellt nog heter den krypbjörk på svenska!
En kortare dagsetapp
Dagsetappen är kort, endast tio kilometer, och vi kommer snabbt fram till övernattningsstugan i Sarvijoki. Vi vadar över ån, lagar mat, äter och gör oss klara för natten.
Följande dagsetapp är lång,19,2 km. Vi går norrut längs en å, som vi måste korsa längre fram. Där har funnits en bro, men den är riven. Ån pressas in i en fem meter bred klyfta med berg på båda sidor. Där finns tre grånade, lösa stammar tvärs över ån. Längs dem tar sig Tom, Heikki och Kim balanserande över, resten vadar över längre uppströms. Jag hittar en lång trädstam, som ligger tvärs över ån. Jag förlänger vandringsstavarna och går med rinkan på ryggen över längs stammen och stöder stavarna i botten. Alla kommer lyckligt över och vi rastar intill forsen och äter lunch.
Kompasskurs
Från rastplatsen går vi på kompasskurs mot sadeln mellan två toppar och vidare till Porttikoski bro genom ett virrvarr av grånade, stormfällda trän. Vi korsar Suomujoki för tredje gången. Nu har den blivit en bred och djup å. Vi fortsätter längs åstranden mot väster. Vyn över ån är vacker med forsar och sandstrand på motsatta sidan. Efter ytterligare 8 km når vi stugan i Lankojärvi.
Sista dagens vandring känns stressande. Bussen till Rovaniemi avgår klockan 14 från Kiilopää och vi har 18 km kvar dit.
Vi besluter att vi startar 5.30 på morgonen och stiger upp 4.30 och lagar mat. Tom, som sover i tält, blir tvungen att stiga upp ännu tidigare.
Tidig start med regn
Prick klockan 5.30 är vi färdiga att börja vandringen mot Rautulampi och Kiilopää. Just när vi startar börjar det regna.
Från Rautulampi går vi en bit längs en fin cykelled. När vi kommer till Kiilopääs sluttning och börjar gå uppåt möts vi av en fem meter bred väg som trampats upp av människor och nötts av otaliga fyrhjulingar. Vägen är stenig och tråkig att gå på, ödemarkskänslan är som bortblåst. Vi är framme i Kiilopää klockan 12.30, med genomvåta kläder, i god tid före bussens avgång.
Vi hinner äta lunch, torka kläderna i stationens torkskåp, och en del av oss hinner duscha.
Heikki och Kim blev kvar i Lankojärvi när vi gav oss i väg. De hade biljetter till tåget nästa dag.
Det är märkligt, att det vid den tid på året när insektplågan brukar vara som värst, inte alls fanns bromsar, knott fanns lite och myggor endast en kväll. I västra delen av nationalparken mötte vi endast tre vandrare!
Enligt planen skulle vi vandra 95,8 km, men det blev 103,2 km.
Bussen dyker upp prick enligt tidtabellen och hemfärden från en minnesvärd vandring, som var både äventyrlig och krävande, börjar.
PrivatKari Penttinen
Vandringsledare
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.