Senkomlingen människan
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Höstsol värmer där man hittar lä, höstskogen susar, susar barrskog, susar lövskog.
Gran och tall har varsin ton, björk och asp också. Höstskogen är bästa skogen, lingon glimtar, soppar bjuder ut sig som mat för tvåbeningar och fyrfotingar.
Hur djuren examinerar arterna har jag ibland tänkt på, de går förmodligen på instinkt, medan människan strängt rekommenderas svampböcker med uppdaterad information.
Svampförgiftning i djurvärlden har jag inte hört talas om. Faunan har för all del svårt att rapportera fallen.
Men svampen är föda främst för de mindre djuren, dem vi ser spår av i det vi vill ha i stekpannan. Hur mycket man tolererar av maskhål i hatten beror på tillgången.
Under år som snålar med svampkroppar är man mer beredd att dela.
I ”Jordlöparens bok” (2020) skriver poeten (bland annat) Thomas Tidholm om naturen, människan, språket, konsten, tiden. Jordlöparen är en långbent skalbagge, mycket snabb.
Namnet skickar ut en konnotationspil som träffar vår art. Vi befolkar planeten Jorden, har för bråttom för vårt eget bästa.
”Han fanns i några hundra millioner år innan han fick ett namn”. Och namnet fick jordlöparen av senkomlingen människan.
Tidholm skissar ett ”vi” innan ”vi” började avse endast människan: ”Det var för mycket länge sen och vi var annorlunda då. Vi liknade svampar mera än i dag”.
Tidholm är bitsk och lekfull, fortsätter: ”Sedan dess har mycket hänt. Vi människor har förvandlats, vi har fötter, med mera. Vi kan springa till bussen. Vi har media. Men svamparna har fortfarande mykorrhizan, ett världsomspännande underjordiskt nätverk. Internet är ingenting.”
Är detta en slentrianmässigt homo sapiens-pryglande harang nu igen?
Som gräftar upp en bit indignation som vi tuggar lite på innan vi slår igen boken? Inte hos Tidholm.
Han tar oss in i en sorg och en vrede (fast finstilt) över människans otillräcklighet, aningslöshet och katastrofala verksamhet.
Ett redskap som inte är effektivt nog är språket: ”Språket är en ficklampa. Den lyser upp stigen, den irrar på sidan, men lämnar det mesta i mörker. Den bestämmer på sitt enfaldiga vis vad vi får se. Skogen är full av ficklampor. De bländar varandra. Mörkret växer.”
Till slut har punkten nåtts där människan verkar vara ett passerat stadium. Men texten talar fortfarande i vi-form. Vi ville inget illa, bidrog på vårt sätt, men det gick inte väl.
Det yttersta skälet är bristande respekt för naturen och ett upphöjande av homo economicus. ”Man har skickat ut maskiner för att hugga ner skogen”.
Lägger ”Jordlöparens bok” bredvid mig på den soliga bänken, bläddrar i stället i Tjechovs ”Morbror Vanja”. Pjäsen har bara värmt upp lite när man börjar tala om skogen.
Astrov, landsortsläkare, är lidelsefullt skogsintresserad.
”Du ser ironiskt på mig och allt som jag säger tycker du är ogrundat och … och kanske är det bara för att jag är besynnerlig av mig, men när jag går förbi bondeskogar som jag har räddat undan avverkning, eller när jag hör hur min unga skog susar, som jag själv har satt med mina egna händer, då känner jag att klimatet lite grand är i min makt, och att om människan om tusen år blir lycklig, då har jag också dragit mitt strå till stacken”, säger han. Scenanvisningen säger att han riktar sig till Vanja.
Tjechov skrev pjäsen 1897. Den kunde vara skriven i dag, hörs en entusiastisk röst på webben. Man är hela tiden entusiastisk på webben.
Eller indignerad. ”Morbror Vanja” spelas regelbundet, konstellationerna passar vår tids publik.
”Morbror Vanja” är släkt med både teveserien med intrikat personkemi och ”Filosofiska rummet”. Och i morgon har den premiär på teatern vid torget, i Finlands äldsta teaterhus, i gång redan före Tjechovs tid, faktiskt.
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.