Selfie i Tjernobyl
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
”Hoppas ni hade en strålande dag!” Med dessa ord avslutar en av guiderna en dagsutflykt till evakueringszonen som omger kärnkraftsreaktor fyra i Tjernobyl.
Den ökända reaktorn exploderade 1986 som en följd av ett misslyckat experiment, vilket resulterade i historiens hittills värsta kärnkraftskatastrof. För många är det en överraskning att man i dag kan besöka stora delar av zonen utan risk för hälsovådlig strålning.
Den finns förvisso, men är väldigt lokal och kan därmed undvikas. Sedan 2010 har turistföretag tillstånd av ukrainska myndigheter att ordna turer till det i övrigt stängda området. De senaste två åren har mängden turister ökat avsevärt, inte minst sedan det nya skalet över den kollapsade reaktorn har satts på plats.
I samband med en resa till Kiev nyligen kunde jag inte motstå frestelsen att anmäla mig till en Tjernobyl-tur. Och det ska medges besöket fascinerade.
Zonen är en unik tidskapsel som de senaste tre årtiondena i det allmänna medvetandet har symboliserat något hemlighetsfullt, farligt och otillgängligt. Det ska också medges att turen var oerhört informativ. På tretton timmar lärde jag mig mera om kärnkraft och strålning är under hela mitt liv hittills.
Samtidigt avdramatiserade och nyanserade besöket i betydande grad den bild av Tjernobyl som hade etsat sig fast i minnet i slutet av 1980-talet och som efter det inte nämnvärt hade utmanats. Bland annat bevittnade jag att området 32 år efter olyckan verkligen har förvandlats till ett veritabelt växt- och vilddjursreservat. Detta förutsåg få år 1986, då de flesta experter tvärtom uppskattade att inget skulle kunna växa eller leva i den kontaminerade zonen på tusentals år.
De organiserade turerna till Tjernobyl är ett exempel på ”dark tourism”. Begreppet syftar på turism som riktar sig till platser som associeras med tragedier, katastrofer och elände och är ett fenomen som väcker motstridiga känslor och en mängd frågor kring moral och etik. Förespråkare menar att den här typen av turism äger potential att bidra med kunskap och medvetenhet om tragedier och kan väcka empati för de människor som drabbats av dem. Ett exempel på ett sådant ideologiskt projekt är det målmedvetna arbete som sedan 1980-talet har gjorts för att förvandla Förintelsen och dess minnesplatser till ett delat europeiskt minne, med det uttalade syftet att uppmana till reflektion kring mänsklighetens väsen och kring hur man kan förhindra att tragedin upprepas.
Ett annat exempel, som rör sig mera i vår samtid är så kallad ”slumturism”, som ofta motiveras med att turisten ges möjlighet att ekonomiskt bidra till att förbättra levnadsförhållandena för slummens invånare. Detta slag av turism förfaller dock etiskt än mer ambivalent; ska det verkligen vara en programpunkt för priviligierade västerlänningar att få se hur de riktigt fattiga i världen lever?
Konkurrensen inom turismbranschen är stenhård, och företagare försöker självklart svara på marknadens efterfrågan på upplevelser. För detta syfte är den slutna och övergivna evakueringszonen kring Tjernobyl ett särskilt tacksamt mål. Spänningen när geigermätaren man får med sig på turen börjar alarmera allt intensivare i närheten av en ”hotspot” av strålning – vem i gruppen lyckas registrera dagens högsta värde?
Tummen upp, ett brett leende och en selfie invid en varningsskylt för radioaktiv strålning eller framför det nya skalet över den kollapsade reaktorn, vars storlek är omöjlig att föreställa sig. Strategiskt utplacerade ”autentiska” dockor i ett evakuerat daghem för att ge fotografierna på sociala medier maximal dramatisk effekt. ”Atomic lunch” på kantinen som turgrupperna delar med dem som arbetar inom zonen, och ett intyg där den strålningsmängd du uppmätt under dagen noteras. Och slutligen lättnaden när den vita lampan tänds i den tredje och sista strålningskontrollpunkten som du passerar under dagen lopp. ”Ren” – dina strålningsvärden är normala och du är fri att lämna zonen.
I Tjernobyls fall ligger det särskilt nära till hands att betona upplevelseaspekten eftersom tragedin orsakades av en olycka. Man behöver därmed inte ta hänsyn till frågan om mänsklig ondska – tvärtom var ju tilltron till atomkraftens välgörande effekt absolut, om än ur dagens perspektiv naiv. Ur ett mänskligt och historiskt perspektiv är det ändå etiskt problematiskt att individens behov av upplevelser prioriteras framom de faktiska följder som olyckan har haft för miljoner människor. Över hundratusen evakuerade, hundratusentals sanerare som kommenderades till området för att minimera olyckans konsekvenser och miljoner som lever på kontaminerad jord.
Vad olyckan innebar för människor på ett privat plan skildrar Svetlana Aleksijevitjs hjärtskärande i sin reportagebok Bön för Tjernobyl (1998). För de personligen drabbade har Tjernobyl en helt annan innebörd än för turisten som erbjuds en dags unik upplevelse, men när tragedin görs till upplevelseindustri hamnar offrens erfarenhet obönhörligen i marginalen.
Johanna Wassholm
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.