Ann-Christine Snickars 16.08.2021 19:47

”Huoneiden kirja” som försiggår som multikonstverk på gamla stentryckeriet (Ursinsgatan 6) under återstoden av augusti är storslaget och samtidigt finstilt. Det baserar sig på Saila Susiluotos prosadiktsamling från 2003 som har samma namn.

Tredimensionellt iscensatt sträcker det sig uppåt i husets alla våningslager, ut på gården och in i gårdshuset. Det inkluderar och sammanbinder genrer som man i Åbo redan länge gjort sig känd för: dans och dockteater, poetisk och fysisk scenkonst.

Det är glädjande att Åbo firar tioårsminnet av framgångarna som kulturhuvudstad bland annat så här. Och för Alma Rajala som är projektets konstnärliga ledare måste man lyfta på hatten många gånger om. Alla har inte hennes mod att kasta sig in i något av den här storleksordningen.

Till hjälp har hon haft ett kunnigt team och en hel massa aktörer, konstnärer och scenarbetare av olika slag. ”Huoneiden kirja” visar med all önskvärd tydlighet att konst som uppförs för publik är lagarbete. Besökarna rekommenderas att skaffa programbladet som redovisar allas insatser.

Biljetten anger klockslaget när man ska infinna sig, och man bli först anvisad ett rum som påminner om en skolklass, där man får en personlig kontakt som för en in i ”boken”.

Den är uppbyggd efter I Ching, den urgamla kinesiska visdomsboken, som möter ens aktuella belägenhet genom att kombinera regler och slump. Man kastar ett mynt ett antal gånger och får koordinaterna till den ”plats” som kan hjälpa en att förhålla sig till sin ”fråga”, förändra dess premisser.

Proceduren föreslår ett ”eget rum” för varje enskild i publiken. Man blir ganska tagen av den här personliga vägledningen, känslan bär man genom hela vandringen. Med på färden får man myntet och I Ching-kartan, så vandringens metod kunde vara att låta dem välja fortsättningen. Besökarens nyfikna aptit är dock större och otåligare.

Jesper Dolgov

Rummens numrering följer Susiluotos samling, men ordningsföljden är beroende av husets arkitektur. Och ”rum” kan också vara övergångar eller korsvägar eller en detalj man först passerar, sedan backar tillbaka och studerar noga.

Susiluotos texter är ibland poetiskt och språkligt starkt förtätade, ibland är de skira och luftiga, lätta att hantera. Där jag kastar mig in är det en levande gestalt, som jag uppfattar som ett slags siren (från Odysseus irrfärder, kanske) som sjunger dikten, välkomnar mig på ett lite gäckande vis.

Jag går in i ett förtrollat hus, fortsätter till ”Hästens rum”, till ”Det lilla bönerummet” där man genom teaterröken kan urskilja ett maskineri – livsviktigt för hela huset, förmodligen. ”Rummet med sandlåda och leksaker av plast” överraskar med sina proportioner.

Proportionerna är ofta det som styr ens reaktioner. Rummet med fyra leksakspianon (vilket man besöker en och en, bakom stängd dörr) har stor dragningskraft. Där lyssnar man till en musikslinga (av Markus Kettinen) med brummande bas och sköra strängar. Alla vill stanna länge där.

Att vandra genom ”Huoneiden kirja” är också att iaktta sig själv och sina reaktioner. Jag fnissar spontant i ”Damrummet” där det är tillåtet att gräva och snoka i lådor och askar. Jag känner mig lycklig i rum nummer 17, som är ett kök där man bakar och sjunger (komposition: Roosa Halme). Bröd och sång är ett svar på grundbehoven.

Ett av de största rummen heter ”Tuulinen huone” (Vindens rum) och erbjuder en vilsam fristad, som samtidigt tycks invänta vidare aktivitet, handling. Man kan slå sig ner där och balansera sina intryck. Laura Naukkarinen står för den meditativa ljudvärlden. Hon är också med i den övergripande konstnärliga ledningsgruppen.

En del rum är fulla av rekvisita, labyrintiska, som våra minnen (ett av rummen heter också ”Labyrinten”). Andra är eteriskt avskalade, ibland inredda med torkade blad och växter. Hur de än opererar vill de lyfta fram betydelser.

Vilka betydelserna är, om de är stora eller små, bestäms av ens mottagande. Från rum nummer 15 vars motiv är födelse och uppvaknande (iscensättning: Laura Sillanpää) har jag med mig den starka doften av torkad rölleka, krävande och tröstande.

Jesper Dolgov

Ann-Christine Snickars
Ge respons åt redaktören

Dela artikeln