Sätt en spegel framför en katt
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
I drömmen säger den stora svarta katten till mig: ”Vi använder inte prepositioner.”
Vi är lika med katterna.
Drömmar med språktillägg är de bästa. En gång vaknade jag till frasen ”Es tut mir leid!”, djupt känd, kanske sa jag den också högt. Varifrån den kom blev strax fördunklat, men jag tänker mig att den var en representativ och ångerfull kommentar till tillståndet i världen – ett erkännande av skuld.
Drömmarnas kännetecken är deras inbyggda upplösningstillstånd. På ett plan korresponderar det med verkligheten.
De drömlika föresatserna vi har om hur vi ska leva ett anständigt och hållbart liv går plötsligt upp i rök när vi faller för nånting helt annat. Hur kan det komma sig att allt är glömt på ett ögonblick?
Vår del av världen har ett kollektivt missbruksproblem, för att komma åt det krävs ständig uppmärksamhet, krafttag, stödåtgärder. Allt av det fallerar. Es tut mir leid.
Det fanns nånting av välbekant frustration i stämningen när drömkatten tog till orda. Drömmar har aldrig entydiga svar, men när katter talar (med mänskliga ord) befinner vi oss i en saga, och en saga innehåller alltid ett uppdrag, en gåta att lösa, en fråga att fundera på.
Jag grunnar på de betydelsefulla (riktningsgivande!) småorden i mitt modersmål, de kan ju vara svåra att tämja också om man har bakgrund i läsande och skrivande. Kritiken mot till exempel den svenska radiokanalen riktar sig ofta mot en slirande användning av prepositioner – när man inte skäller på musikvalet.
Själv är jag med i en some-grupp som fokuserar på knoppiska ting i språket. I praktiken står den för ett lustfyllt felfinnande, i längden otrevligt, fastän de flesta grammatikaliskt sett har rätt. Är lite lättad över att det hela inte sker på svenska, jag är sällan frestad att delta i debatten. Den som är utan synd kaste första pajen!
Svenska prepositioner nöts in, andra språks får bankas in i skallen, alla metoder godkänns. I min föreställningsvärld är tyskans ackusativ blå, dativ är röd (genitiv gul och nominativ genomskinlig), det kanske är en diagnos, i alla fall ett sätt att organisera.
Min strategi i talad tyska är att sluddra på ändelserna. Men ramsorna med blå- eller rödstyrda prepositioner kan jag ändå utantill i alla tillstånd.
En modersmålssvensk kan fundera på nyansskillnaderna mellan att gå ut i skogen eller in i, men vet nästan alltid skillnaden mellan galen i och galen på. Eller tokig i och på. ”Ja blejv så toukå på’n”, sa förfäderna, då hade det varit lite farligt.
Om katten i drömmen talade sant menade den kanske att kattliv innebär att så långt som möjligt undvika poängterat relaterande, eller så är alla katter finska och tar hänsyn bara till yttre och inre lokalkasus.
I så fall kunde en kattdag börja med adessiv (ligga på sängen), fortsätta med ablativ, allativ (hoppa ner på golvet och gå till matskålen, kanske käka lite eller bara fnysa åt serveringen). Därefter illativ (hoppa in i papplådan som väntar på att tas till återvinningen) och inessiv (sitta där resten av dagen).
Eller så är katters språk ett inåtvänt, telepatiskt sfinxspråk. Sfinxens gåta, varför var den så enkel att till och med Topelius skulle ha skämts för den? Vad är det som går på fyra ben på morgonen, på dagen på två och på kvällen på tre?
Dagens missbruksvärld låter svaret på alla frågor bli människan, det är hon som bestämmer och det ses som en seger.
Katten säger: ”Jag är katt och du är människa, fatta det!”
Katter går i alla fall igång på en preposition: bakom. Sätt en spegel framför en katt och den reser sig till slut och kollar vad som finns bakom bilden.
Sätt en spegel framför en människa och hon fortsätter att tänka på sig själv.
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.