Sara Nordlings familj klarar julklappsrumban utan dyraste trendleksakerna, elektroniken eller märkeskläderna
Sara Nordling. Foto: Pia Heikkilä
Det är en vecka kvar till jul.
Tusentals föräldrar sliter sitt hår för att uppfylla barnens julklappsdrömmar.
För en del handlar det om att ha tid att skaffa fram exakt den märkespryl barnet vill ha.
För andra handlar det om att räkna slantarna för att kunna köpa något överhuvudtaget.
Sara Nordling, 37, i Åbo har tre söner: 6, 11 och 14 år gamla.
Hon befinner sig mitt emellan ytterligheterna att kunna köpa dyrt eller att inte kunna köpa alls.
De tre pojkarna går i förskola, på årskurs fem och årskurs åtta.
De har skrivit sina önskelistor. Men de vet vad som är rimligt att begära.
På listorna står det sådant som bok, glögg, choklad, onepiece-dräkt. Det är mycket realistiskt.
Men så står det också förhoppningsfullt: Nintendospel, (billig) laptop, lego.
– Varje barn brukar varje jul få en lite dyrare julklapp. Om det finns ett tydligt önskemål ber jag släkten tillsammans samla ihop så vi kan köpa någonting mer värdefullt, säger Sara.
Hon försöker komma ihåg att vara tacksam över att ha släktingar och gudföräldrar som bidrar till julklappsberget på julafton.
Det är inte alla som har givmilda släktingar eller ett julklappsberg.
– Våra barn brukar få kring 10-15 julklappar var. Ibland känns det som för mycket, trots att det inte är så dyra saker. Skulle det inte kännas bättre att lugnt hinna glädja sig åt varje klapp, istället för att bara slita upp nästa paket?
Sara Nordling och hennes man Patrik Ingman jobbar båda inom andelslaget ”Iloiset puutarhurit” som erbjuder trädgårdstjänster. Patrik är egentligen möbelsnickare, men det är en svår bransch att få lönsamma jobb i.
Sara jobbar dessutom halvtid som assistent åt en ung kvinna med Downs syndrom.
– Faktum är att vi inte har mycket pengar och det är vi ganska öppna med inför barnen. De tjatar inte om att få prylar som de vet att vi inte har råd med.
Men Saras önskan inför jul är inte att vinna på lotto för att kunna köpa mer.
– I stället funderar jag på hur det går att skala av. Hur vi kan komma ifrån våra egna mönster vad gäller hur mycket och dyrt man köper?
Hon är bekant med och samtidigt oroad av tanken på köpberoende och den känsla av tillfredsställelse som shopping kan ge.
Saras familj firar alltid jul tillsammans med släktingar: det kan bli upp till 14 personer tillsammans på julafton.
Ifjol firades julen hemma hos Sara och Patrik på Hirvensalo, i år blir det julafton hos en av Saras bröder i Pargas.
Före jul upprepas nästan varje år samma rituella diskussion: ”Ska vi göra så att vuxna inte köper julklappar åt varandra i år?”
– Sedan slutar det alltid med att vi ändå köper något. Vi har också tänkt på att det blir konstigt för barnen om det bara är barn som får julklappar, men aldrig de vuxna.
I år har den rituella diskussionen lett till ett nytt resultat.
– Nu har vi bestämt att det är småsaker vi köper åt vuxna. Ett paket gott kaffe, en förpackning té.
Julklapparna orsakar varje december månad huvudbry och stress. Det ska finnas pengar. Tid att tänka ut och planera. Att skaffa gåvor och slå in.
– Det är lätt hänt att jag köper julklappar åt 20 personer – till exempel gudbarn, brorsbarn, farmor, mormor, vänner.
Sara har grubblat över vilken vikt vi sätter vid vad en julklapp ska kosta. ”Kan jag köpa så här billigt åt syskonbarnet, vad tänker de om mig då?”
– Det är som om vi skulle ha fastnat i ett mönster där vi visar vår uppskattning för någon i hur dyr gåvan är, eller vad som anses ”förväntat”.
Man kan slå detta ifrån sig och tänka att det inte gäller en själv, men det kan vara värt en inre rannsakan: hur resonerar man då man handlar gåvor?
– Hetsen känns i plånboken. Vem är det som tjänar på det? Visst – barnen blir kanske glada. Men det är vi vuxna som har lärt dem hur det ska konsumeras.
December månad är fylld av aktiviteter i många familjer. Julfester, avslutningar, jobbprojekt.
Och så julen som ska planeras och genomföras.
I Saras släkt planeras det gemensamma julfirandet i en Messenger-grupp.
– Alla deltar, vi kör knytkalas och firar i olika hem varje år så behöver inte alla städa så noga.
Huvudansvaret – projektledningen – tycks ändå falla på familjens kvinnliga medlemmar.
– Tänk om alla kvinnor skulle säga stopp: nu ordnar jag ingen jul i år! Det är nästan orimligt vad som krävs av oss kvínnor som både jobbar och ska styra upp julpynt, julmys, julklappar.
Sara säger att hon gillar julförberedelserna men att de stressar henne ändå.
– Det skulle vara skönt att kunna minska på det som förväntas och istället nå en riktig julfrid.
Den bästa stunden på julafton är då julmiddagen är avklarad, julklapparna är utdelade och lugnet sänker sig.
– Då infinner sig en fin känsla av gemenskap. Vi är tillsammans. Alla är måna om att stämningen ska vara god.
Igen finns anledning till tacksamhet: Det är långt ifrån alla familjer där det ens finns hopp om en harmonisk julafton.
– Jag är glad över att jag fått uppleva den här känslan av gemenskap ända från barndomen, och kan föra den vidare.
Känslan av familjegemenskap och att få vara tillsammans är det som Sara önskar sig mest till jul.
Men tanken på att till exempel helt avstå från julklappar – av ekonomiska eller miljömässiga skäl – känns ändå främmande.
Barnens tankar inför jul kretsar trots allt väldigt mycket kring julklapparna.
– Klapparna är en del av stämningen, det kommer man inte ifrån.
Att en del kompisar får betydligt dyrare gåvor tycks inte störa de tre sönerna.
– När jag gick i högstadiet i Pargas skulle precis alla ha Levis-jeans. Hade man inte det var man out.
Sara märker inte alls samma hets hos sina egna söner. Bland ungdomarna i dag tycks det finnas ett större spektrum, flera kompiskretsar att välja mellan.
– Säkert finns märkeshetsen i vissa kretsar, men ungdomarna tillåts en valmöjlighet och kan välja annat umgänge – utan att bli totalt uteslutna för det.
Sara tror att den yngre generationen på många sätt är förnuftigare än de äldre.
– Det finns en ökande medvetenhet om att vi inte kan fortsätta konsumera som vi gör nu. Jordens resurser räcker inte till. Jag vill tro på att det finns unga som fattar det här, och låter det påverka sin livsstil.
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.