Sanningen finns i tvättstugan
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Sanningen finns i vardagens val, i vad vi äter och vad vi har på oss, hur vi bor och hur vi rör oss, vem vi associerar oss med.
Vissa dagar finns den i tvättstugan.
Nu märker jag hur det jag tänkt som tillfälligt blivit regel. Många av mina plagg som förr ofta gick genom tvättprogrammen dyker sällan upp i tvättkorgen nu. Det omtalar entydigt en sak: att de sällan används.
Kläderna som man tar på när man ska träffa mänskor på tillställningar inomhus får ligga där de ligger i skåp och lådor.
Det man har under kappan när man går ut eller det man drar på sig för sittning i hemmakontoret är det som dominerar tvättsorteringen. Vissa av plaggen låg redan bland textilier på väg att bli trasa eller sånt som man klär sig i när man tänkt måla väggarna – när nu det ska bli av.
Sanningen ligger i vardagens val och i vilken grad av självständighet som krävs eller som får plats i dem. I filmen om Greta Thunberg var det mest det man först uppfattade som avsidesrepliker som grep tag i en. Som när hon irriterat kommenterar att en stor klimatkonferens inte alls tagit hänsyn till just klimatet när de planerat sina menyer.
Fast för Greta Thunberg finns inga avsidesrepliker, det är en av poängerna med henne. Men det stora etablissemanget förmår inte ta en ung kvinna som annat än en sidoreplik i sitt eget drama. Se på president Macrons kroppsspråk när han möter henne i filmen, det säger mycket.
Om det är så – och Greta Thunberg själv förefaller ha genomskådat alla retoriska finter, hennes särskilda begåvning ger henne möjlighet till det – är det oändligt dystert. Vikten av att framhärda, filmen handlar om det. Och vilket framhärdande man väljer berättar sanningen om en.
Fast sanningen har också blivit ett predikoverktyg, ibland alltför smidigt, ibland för fyrkantigt.
I en tid av fake news och uppsamlande av detaljfakta har sanningen som relevant utsaga svårt att hävda sig. ”Vakna och gråt!” skrev Vladimir Vysotskij i ”Sanningen och lögnen”. Där blir Sanningen bestulen på sin gyllene klänning av Lögnen, som iklädd den blir trodd av alla.
Vysotskij dog för fyrtio år sen, men hans sånger tränger sig på. Med jämna mellanrum tränger de sig på, för den sortens lögner de vänder sig emot dyker upp lite varstans och kan bekämpas bara om man känner igen dem.
Men sanningen som ytfenomen bekymrar också.
Algoritmerna vet allt om vad man nosat på, de fungerar som ett påstridigt fyllo och förföljer en med annonser för nabbade vinterskor trots att man precis köpt ett par. Fastän det borde vara möjligt för herrskapet Algoritm att veta det fortsätter strömmen av högljudda förslag på samma vara varje gång man går in på en sponsrad webbsida.
Jag vet, det är gammalmodigt att bry sig. Så som det är urmodigt att bry sig om hur människor ska se ut på bild för att verka äkta tillmötesgående och glada.
Men jag harmas lite över att jag missat att följa med leendets utvecklingshistoria, från ett litet dra-på-munnen över prinsessleendet (var det inte Victoria som var tidigt ute med att blotta bägge tandraderna i ett fotosmil?) till tandläkargapandet, i dag det främsta beviset på att man är på gott humör.
Bland mina gamla foton finns en bild från en sommarutfärd där ingen egentligen trivdes. Men jag lade armen om den närmsta när en kamera åkte fram, klistrade på ett leende, så stort jag förmådde. Vi ser lyckliga ut och för omvärlden kommer det att vara historien om utflykten.
Och i ett perspektiv är det inte en så viktig episod, så jag kommer inte att försöka tvätta fram sanningen om den.
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.