Sanna, Sauli, Boris och Volodymyr – hur håller de ihop?
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Den senaste tidens rekordsnabba händelser och unika skeenden i Europa och Finland har fått mig att fundera på att mycket av det som sker nu är så kopplat till vissa personer.
Det handlar förstås inte egentligen om dem som personer, utan om den yrkesroll de utövar i det här exceptionella läget.
Samtidigt handlar det just precis som dem som personer.
Och det är här jag blir så fascinerad och samtidigt lite skrämd.
Hur mycket kan en enda människa bära?
Naturligtvis förstår jag att Finlands statsminister och republikens president har en stab av medarbetare.
De har rådgivare av alla de slag, de har mängder av människor som gör sitt jobb i bakgrunden och som aldrig får någon synlighet någonstans, men som också har jobbat långa dagar och nätter för att sy ihop allt som behöver sys ihop med en enormt pressad tidtabell.
Och ändå är det vissa personer som är helt centrala.
Det är Finlands statsminister som de senaste dagarna har åkt till Grekland, Sverige, Tyskland, Japan… – i sin roll som Finlands statsminister. Det finns bara en person i taget som kan vara Finlands statsminister, det finns bara en person i taget som innehar tjänsten som republikens president.
Byt ut ordet ”person” till ”människa”.
Och det är det här jag funderar på medan jag dammsuger, hänger tvätt och går till och från postlådan, och ibland tycker att jag har nog med mitt.
Hur i hela fridens namn håller de ihop?
Det är Sanna Marin och Sauli Niinistö som har personifierat senaste tidens rekordsnabba skyttelförhandlingar över halva jordklotet inför Finlands Natoansökan.
I sina yrkesroller, valda av landets befolkning i allmänna val, i den representativa demokrati vi lever i.
Men bakom rollen finns en enda människa, en människa som när det verkligen gäller plötsligt till exempel insjuknar i corona.
Ändå ska jobbet göras.
Lyckligtvis har vi i Finland ett politiskt system där ingen är oersättlig.
Om landets president av någon anledning inte kan fullföra sitt uppdrag finns det en reserv – landets statsminister…
Jag tänker också till exempel på Boris.
Den brittiska premiärministern Boris Johnson ser nöjd ut där han sitter i Harpsundsekan tillsammans med den svenska statsministern Magdalena Andersson, ute på roddtur, då han besökte Sverige för några dagar sedan.
Vill man kunna tala förtroligt utan risk för avlyssning är Harpsundsekan inget dåligt val – så länge alla minns att det man säger på sjön hörs alldeles utmärkt till alla på stränderna runtomkring, utan att man ens behöver höja rösten.
Kanske roddturen på den svenska sjön var det roligaste människan Boris har fått göra på länge?
Jag tänker igen på Sanna Marin medan jag skalar potatis.
Knappt hade hon hunnit bli statsminister förrän hon fick en pandemi förorsakad av ett tidigare okänt virus att hantera.
En pandemin som inte riktigt är över ännu, trots att många har haft någon form av corona kanske både en och två gånger redan.
En pandemi som det inte fanns någon exakt instruktionsbok för, eftersom viruset var nytt och okänt.
En pandemi, som skulle hanteras i realtid, framför rullande webbkameror och ett obarmhärtigt strålkastarljus. Dag efter dag, vecka efter vecka, månad efter månad.
Och så ett krig i Europa.
Ett anfallskrig där ledaren för Finlands grannland plötsligt har kastat alla masker för att visa sitt egentliga jag.
Igen en enskild person, vars beslut får oåterkalleliga konsekvenser för miljoner av människor.
Nästa vecka torde Finland lämna in sin ansökan om ett medlemskap i Nato.
I torsdags kom landets ledning med ett väntat gemensamt uttalande, som innebär en historisk vändpunkt för Finland.
Vi skriver världshistoria.
I rampljuset står de igen.
De enskilda människorna: Sanna, Sauli, Pekka Haavisto och andra.
Tankarna går också till Ukrainas president.
Respekt, och åter respekt. Vad annat kan jag säga?
Men när sover han?
Det hjälps inte att han är president för ett land utsatt för ett blodigt anfallskrig.
I något skede måste han hinna och kunna sova också.
Presidentrollen till trots – han är inte mer än människa. En människa.
Tack, Carina Holm, för denna kolumn. Dessa människors sätt att hantera för oss alla allvarliga frågor är värd all beundran. Och även om detta uttrycks av många så finns även otrevlig smutskastning, som inte gör det hela lättare för en människa.