Sanna Marin och Pargaspolitiken är exempel på moralkris
Det ser ut som om de politiska beslutsfattarna håller på att överge en gemensam samhällelig strävan – moralen.
Demokrati bygger inte bara på regler och juridik, utan handlar också om att våra makthavare bör handla enligt en allmänt uppfattad moral och etik. Just den biten är avgörande för hur väl demokratin fungerar. Att som politiker handla juridiskt riktigt är alltså inte nödvändigtvis detsamma som att göra rätt. Att göra rätt är moral.
Vi kan ta tre aktuella exempel.
Varför blev det inte ett ramaskri när före detta statsministern Sanna Marin sade att hon kan tjäna de drygt 35 600 väljare som valde in henne i riksdagen bättre genom sitt nya uppdrag som strategisk rådgivare vid Tony Blair -institutet?
Som konsult för en brittisk tankesmedja kommer Marin alltså att kunna tjäna socialdemokrater i Tammerforsregionen bättre och ha större möjligheter att påverka världen än som erkänd parlamentariker i världens bästa samhällssystem. Really?
Vår demokrati är inte felfri, men genom sin kommentar valde Marin att arrogant skrutta ihop den som ett förbrukat klottpapper.
Marin om någon borde försvara demokratin, givet allt hon varit med om. Utan demokrati har vi ingen frihet, ingen jämställdhet, ingen rättsstat, ingen brett politiskt omfattad marknadsekonomi. Det är uttryckligen en välfungerande demokrati och parlamentarism som är skyddet mot de vansinnigheter som till exempel utspelar sig i vårt östra grannland och i Ukraina.
Följande exempel gäller närdemokratin.
Alla som har följt samhällsbygget under några decennier har hört hur viktig närdemokratin är, och därför bygger vårt kommunsystem på tanken om att de som bor närmast vet vad som är bäst för dem som invånare. Allt som garanterar oss ett gott liv borde finnas nära, som vården, den sociala omsorgen, utbildningen och fritidsaktiviteterna.
Den tanken har suddats ut i välfärdsområdena. Att möjligheterna att påverka vardagen glider allt längre från invånarna är inte rätt, varken moraliskt eller etiskt. Kvar finns stympade kommuner och missnöjda invånare.
Det tredje exemplet blottas i och med att Pargas stadsdirektör Patrik Nygrén väljer att avgå. Stadens politiska ledning tonar ner och säger att detta är odramatiskt. Verkligen?
Det är i allra högsta grad dramatiskt om en stadsdirektör avgår.
Det finns en förtroendekris, sägs det. Det finns olika uppfattningar om ledarskapet, sägs det. Stadsdirektören kritiseras, sägs det. Men vi vet inte vem som säger det och på vilka grunder.
Hur är det möjligt att en fullmäktigeledamot, en stadsstyrelseledamot eller någon annan insatt politisk profil i staden inte rakryggat och med eget namn vågar föra fram kritik?
Som kommuninvånare och medborgare väljer vi inte politiker som är anonyma, som insinuerar och som skjuter ur bakhåll på sociala medier. Vi utser förtroendevalda som ska verkställa det viktigaste vi har – demokratin – öppet, under eget namn och välmotiverat.
Pargas kommunalpolitik, välfärdsområdena och Sanna Marin är exempel på någonting som må vara juridiskt, men inte moraliskt, korrekt.
En stadsdirektörens post är mycket offentlig och det väcker intresse när en stadsdirektör väljer att avgå. Och man kan med viss rätt tycka att orsakerna borde diskuteras i offentligheten. Men vad blir bättre av det? Det är ändå fråga om en person. Att lista ut i offentligheten vad man eventuellt har gjort eller inte gjort och om man kan anse att allt detta med rätta ska leda till misstroende? På riktigt?
Jag tycker att alla vinner mera på att tänka framåt.
Håller helt med alla tre föregående skribenter här. Landor slår huvudet på alla tre spikar hon nämner. Det är synnerligen anmärkningsvärt att de ledande politikerna slingrar sig som ålar och menar att läget är lugnt och alla är glada trots att man både läst och hört totalt divergerande åsikter. Märkligt mesande att inte rakryggat kunna redogöra för vad som skett. Inte särskilt förtroendeingivande av förtroendemännen i fråga.
Landor har helt rätt i alla sina tre exempel. Ansvar ska innebära ställningstaganden som kan hålla även ur moralisk synpunkt.
Susanna Landors tankar om politikernas beteende i Pargas får mitt fulla stöd.
Genom att inte uttala sig och öppet ta ansvar för sina beslut ger man dessutom utrymme för onödig spekulation och ryktesspridning som kan leda till att en inblandad blir stämplad på felaktiga och orättvisa grunder.
Mikael Holmberg
Fd. Styrelseordförande och fullmäktigeledamot i Pargas.
Pargas politiker då speciellt sfp valde kollektivt före senaste val att de slutar kommunicera med allmänheten. De har istället valt en envägs kommunikation med en kort skrivning dit de fick med de olika partierna. Därmed lyckades man döda kommunikationen från samtliga partier. Väldigt bekvämt för politiker i en liten kommun där ens väljare består till stor del av släkt och vänner. Avigsidan är ju nu då att ingen säger nåt ens i en kris och om nån säger nåt så är det att smutsbyk skall inte tvättas offentligt, alltså politiker väljer att tysta ner svåra ämnen. Samtidigt glömmer man att det finns många svåra beslut och inte bara en marjnadsföringsbild. Det är det enda som nu ges ut och dessa bilder på att vi hade möte och nu ler vi och vi hade goda diskussioner men beättar inget om ifall några beslut togs är rätt tragiskt. Ser man på det nya livskraftsutskottet eller vad det nu heter så de har inte ens mötesprotokoll, de har en dåligt skriven MoM där det inte ens står vem som föreslagit vad. Detta forum skapades av politiker för att de skulle kunna styra starkare och direkt vad som kommunen bereder och vilka rikt ingar tas. I skenet av det så är mötesgången och dokumenteringen så pass dålig att man kan fråga om den är direkt lagstridig. Moralen i en demokrati med öppenhet är nog bortglömd i det skedet när beslutet togs att nu diskuteras inget utåt, vilket skedde före senaste val.