Förflytta dig till innehållet

Sånger jag sjungit

Kvinna med armarna i kors.

Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.

Hos mig landar ett klipp som visar en av de yngsta jag känner. Hen sitter i solen och sjunger av hjärtans lust, samma sång som jag har sjungit på samma vis. Det är en visa som har sekler i ryggen och en melodi som Mozart varit och fingrat på.

Den har uppförts och getts ut i oändligt många format och sammanhang, i en sen form som sjungande barnkammarbok. Där trycker man bara på en knapp så sjunger den för en medan man bläddrar, en produkt av vår tid, mys och vara (i betydelsen något tillverkat) i ett.

Sången passar barn bra med sin meditativa melodi, den går att sjunga dagen lång för sig själv i ganska långsamt tempo. Den rekommenderas också av lekpedagoger som hjälp när man behöver få ner tempot i en grupp där energin behöver riktas och inte sprätta runt åt olika håll.

Strunt samma att man inte fattar just något av orden. Jag tror inte att barnet som var jag begrep just något av dem. Melodin lockar en till betoningar som gör det hela till en nonsenshistoria.

LIKEN DIA MANT ISCHYYN! Det sjöng jag frimodigt utan att tänka på om det betydde nånting särskilt. Det var en stor frihet.

Småningom upptäckte jag att det talades om en stjärna, det visste vad det var, pappa hade pekat ut Polstjärnan för mig, jag sa att jag såg den. Det var ju sant, jag såg massor av stjärnor och en av dem var Polstjärnan.

Den vinkade till mig, det sas i sången. VINKA LILLA! Att jag uppfattade det så berodde inte på att de som sjungit för mig uttalat slarvigt, jag bara föredrog vinka som kommunikation. Om det inte gällde katter, då är ju den långsamma blinkningen ett bevis på förtroende. Jag tror att barnet i klippet också sjunger VINKA, men hundra procent säker kan jag inte vara.

HURJA, HUNDAN, VAR DU ÄR! var min variant av följande rad. Det är underligt hur texter man lärt sig innan man kunnat läsa dem själv sitter som berget. Tove Janssons Gafsa i ”Hur gick det sen?”, har hos mig för evigt problem med r:en, hon MOLLAR och utbrister indignerat: NI TÖÖL!

När jag kom så långt som till Gafsan förstod jag berättelsers sammanhang ganska bra. Man tappade bort sig, blev lite rädd, men det blev bra till sist.

Min spaning här försöker hitta slutet på den epok där man är fullt tillfreds med ord som ljudlekar och övergången till den värld där de har avgränsade sammanhang. Tänker på det ur barnets synvinkel, inte ur ett mer eller mindre normerande utvecklingstänkande.

En dag måste jag ha förstått att det var bättre att säga MJÖLK till dem som inte hörde till familjen, i stället för POP, som kanhända hade sitt ursprung i ljudet som uppstod när jag ställde glaset på bordet och krävde mer. Men jag var inte redo att reflektera, så hur jag upplevde det är bortsopat ut minnet. Synd!

I stället minns jag tydligt sånger jag sjungit och pinats av texternas ogenomtränglighet. Då gick jag redan i skolan. Till dem hör ett antal vår- och sommarsånger, poetiska så det skvalar om det, men sånglärarn brydde sig inte om att förklara dem.

”Vintern rasat” uppfattade jag som en olustigt påträngande historia. Och Jonatan Reuters ”Morgonvisa” fick mig att skruva på mig av obehag vid SKULLANDE DAGER, som verkade som något spöklikt eller beskrev en varelse som dundrar fram med en knölpåk.

Vår omedvetna hämnd var att vi sjöng refrängen med gudungen och ådan lite fel. SEGLATSEN är ett ord som kräver lite koncentration av sångaren, vi genade och nöjde oss med SEGLASTEN, till sånglärarns eviga irritation. Hen kanske slog sönder några tallrikar hemma över det, hen var känd som lite kolerisk.

Deltar jag i sången i dag sjunger jag DAGENBLIRSKÖNOCHSEGLASTENENFEST! för att hedra min barndom och alla de verbala prövningarna.

Och nu ska jag nynna BLINKA (eller VINKA) LILLA, femti gånger på raken, det har en utjämnande effekt. Erfarenheten har visat det.

Här kan du läsa fler kolumner av Ann-Christine Snickars.

Dela artikeln

2 kommentarer: “Sånger jag sjungit

  1. Ritva Nordin skrev

    Här på västra sidan av stora sjön har det gärna sjungits om Trygga räkan – den har kanske inte gillats på östra sidan?

  2. Tina Axen skrev

    Tack ACS för din ”feelgood”-kolumn. Hög igenkänningsfaktor och att genast på morgonen bli glad i hågen är guld värt för en morgontrött människa som jag råkar vara.

Kommentarer

Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Mera nyheter