Sånger formar den finlandssvenska identiteten men alla sjunger inte snapsvisor – doktorsavhandling granskas i Åbo
Finlandssvensk identitet. – I ankdammens kärna finns sångfester, snapsvisor och körsång, säger Ros-Mari Djupsund, som disputerar på måndag i musikvetenskap vid Åbo Akademi. Foto: Mikael Piippo/SPT
I juni 2021 erövrar sången och musiken Helsingfors när nästa finlandssvenska sång- och musikfest arrangeras i huvudstaden. År 2016 samlade sång- och musikfesten 1 800 deltagare i Karleby och år 2011 hade evenemanget i Åbo långt över 3 000 deltagare.
Traditionen av svenskspråkiga sångfester föddes i Ekenäs 1891 och sedan dess har finlandssvenska sång- och musikfester ordnats med jämna mellanrum på olika håll i Svenskfinland.
Enligt Ros-Mari Djupsund, doktorand i musikvetenskap vid Åbo Akademi, började de svenskspråkiga i Finland arrangera egna sångfester för att skapa en finlandssvensk gemenskap.
– Sångfesterna och sångerna blev en väldigt viktig ingrediens i det finlandssvenska identitetsbygget. Sångfesterna har definitivt varit en manifestation för att stärka den egna identiteten. Sången är ett kulturellt uttryckssätt som alla människor har något slags förhållande till.
Djupsunds doktorsavhandling handlar om identitet, gemenskap och utanförskap i finlandssvensk sång. Hon fokuserar särskilt på sång i grupp och mer specifikt på vilka former av finlandssvenskhet som uttrycks och konstrueras genom sång.
Identitet är inte något fast utan något som ständigt konstrueras, säger Djupsund. Sång och musik är verktyg i identitetsbyggandet, och enligt Djupsund är det därför viktigt att analysera och diskutera vilka aktörer som avgör vem som får höras.
Musikfester skapar gemenskap
Djupsund tycker att de finlandssvenska sång- och musikfesterna fortfarande är ett sätt att konstruera och framhäva den finlandssvenska gemenskapen, men enligt henne ger de kanske inte uttryck för hela Svenskfinland.
– Sångfesterna är inte alltäckande utan det finns finlandssvenska grupperingar som är utanför av olika orsaker.
De finlandssvenska sångfesterna arrangeras av Finlands svenska sång- och musikförbund, en organisation med cirka 3 800 medlemmar. Djupsund sitter i organisationens förbundsstyrelse.
– För tillfället är det så att sångfesterna framför allt är till för medlemmar i Finlands svenska sång- och musikförbund. Nu har man börjat diskutera om man ska ta med körer och ensembler som inte hör till förbundet, vilket jag tycker är bra.
Djupsund lyfter fram bland annat så kallade kör för alla-körer, det vill säga körer som man kan vara med i oavsett nivå och sångröst. Även grupper som fokuserar på rytmmusik och körer som hör till frikyrkoförsamlingar kunde inkluderas i högre grad än nu, säger hon.
Det kan också finnas andra skäl till att de finlandssvenska sång- och musikfesterna inte representerar hela det svenskspråkiga körfältet, säger Djupsund. Enligt henne hade de finlandssvenska sångfesterna länge en borgerlig prägel, vilket bidrog till att sånggrupper från den finlandssvenska arbetarrörelsen inte var, och kanske fortfarande inte är, med.
– När finlandssvenskheten skapades var det den bildade klassen som sammanförde de svensktalande till en grupp, och då ville man inkludera alla. I början var den arbetande befolkningen med på sångfesterna men efter att arbetarrörelsen började organisera sig uppstod så småningom en klassfråga, i synnerhet i och med inbördeskriget.
Snapsvisorna har varit en borgerlig och urban syssla
Djupsund misstänker att spår av detta fortfarande syns i vilka körer som är medlemmar i Finlands svenska sång- och musikförbund. Hon betonar dock att hon inte vet med säkerhet om det finns ensembler som inte vill bli medlemmar av ideologiska skäl.
– Det vore intressant att utreda.
I sin doktorsavhandling behandlar Ros-Mari Djupsund också en sångkategori som förknippas väldigt starkt med Svenskfinland – snapsvisorna. Enligt henne har snapsvisorna traditionellt varit en urban och borgerlig syssla.
De har dock börjat få spridning också i andra kretsar, inte minst tack vare finska mästerskapet och världsmästerskapet i snapsvisor som samlar tiotals nyskrivna tävlingsbidrag varje år.
Men, påpekar Djupsund, endast tio bidrag går till final och får spridning i Finland och Sverige. De bidragen väljs ut av en jury.
– Det skapas med andra ord årligen nya texter på svenska. Samtidigt finns det en jury som sållar ut det som så att säga kan betecknas som lämpligt för det finlandssvenska. Snapsvisorna konstruerar också en form av finlandssvenskhet och stärker den bild som den här urvalsgruppen vill föra vidare.
– Det kan jämföras med när man på 1800-talet samlade in folkvisor. Då fanns det också en grupp som beslöt vilka folkvisor som skulle publiceras och i vilken form. Det urvalsförfarandet utgick från de värderingar man ville ge till folket. Den traditionen kommer igen i valet av snapsvisor.
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.