Dan Lolax 15.03.2019 04:00

På tisdag nästa vecka hålls den första omgången i biskopsvalet i Borgå stift. Bland kandidaterna Harry Sanfrid Backström, Sixten Ekstrand, Lisa Enckell och Bo-Göran Åstrand är Ekstrand och Åstrand favoriter att gå vidare till en andra omgång den 10 april. Ingen av kandidaterna lär få mer än hälften av rösterna i den första.
Men det här är teknikaliteter jämfört med den existentiella utmaning som den evangelisk-lutherska kyrkan står inför.
En internationell kartläggning – International Social Survey Programme – som också omfattade 1 200 finländare visar att allt fler vuxna under 35 inte tror på Gud, eller har slutat tro.
Det är främst kvinnor i denna åldersgrupp som inte har någon gudstro eller har vänt den ryggen. I viss mån har den kristna tron ersatts av annan andlighet.
Bland bägge könen, i samtliga åldersgrupper, finns det personer som hittat den kristna tron, men i procent handlar det om ensiffriga tal.
I åldersgrupperna 50 år och uppåt har kyrkan sina trognaste anhängare.
I undersökningen är andelen personer som inte kan svara på om de tror på Gud eller inte rätt lika genom samtliga åldersgrupper. Den håller sig på bägge sidor av 25 procentstrecket. Det här är en beaktansvärd andel som inte ska ses som oviktig.
När ÅU intervjuade ärkebiskop Tapio Luoma i november i fjol frågade vi om det är ett problem att församlingsmedlemmar inte reflekterar över sin tro. Luomas svar var att tron inte alltid kan kläs i ord och att församlingsmedlemskapet inte blir mindre viktigt för det.
Det är all anledning att hålla det i tankarna i den här diskussionen. Att inte veta om eller vilket förhållande man har till Gud betyder inte att man inte ”räknas”.
Svårigheten, eller till och med oviljan att formulera det här förhållandet är en aspekt av den kristna tron. Men det är också en klen tröst givet att den evangelisk-lutherska kyrkan tappar medlemmar.
På 1980-talet var över 90 procent av finländarna församlingsmedlemmar. I början av 2019 var den siffran 69,7 procent.
Så hur tänker biskopskandidaterna i Borgå stift ändra den trenden? Antalet församlingsmedlemmar i stiftet har trots allt sjunkit med 30 000 sedan 1990-talets slut.
Ser man till SPT:s intervjuer med kandidaterna så talar Ekstrand om att ge kyrkan ett mänskligt ansikte, i motsats till att vara en byråkratisk institution; Enckell talar om en meningsbärande kyrka som har betydelse för folk; Backström tror inte på att locka nya medlemmar utan vill ha den kristna tron som en röd tråd; Åstrand vill att kyrkan bättre värdesätter sina medlemmar.
Finns lösningen i dessa svar? Ja och nej. Oavsett vilken av dessa tankar som omsätts i praktiken, och oavsett hur den omsätts, så kommer slitningen mellan kyrkan och en trend som är betydligt större än den att fortgå.
Det finns säkert mycket som den nya biskopen i Borgå stift kan göra för att hålla kvar medlemmar och intressera nya, men hens inflytande är begränsat.
I takt med att samhället blivit allt mer sekulariserat har den begränsningen understrukits, men, som ärkebiskop Luoma sa i ÅU:s intervju, hur kyrkan ska agera är en fråga lika gammal som kyrkan själv.
Ska den, för att använda ett nött uttryck, följa sin tid? Eller ska kyrkan gå i motsatt riktning? Det första alternativet är det rimligare av de två, men knappast i sin mest extrema form.
Kyrkan är fortfarande en rigid institution. Det som sker i det omkringliggande samhället ekar i dess valv med viss fördröjning, och förändringen kommer därefter. Av nödvändighet är kyrkan alltid lite efter sin tid, den har alltid ett moderniseringskrav på sig. Det finns problem som följer av det här. Samkönade vigslar och kvinnliga präster borde vara icke-frågor vid det här laget.
Men det finns fördelar med trögheten. Ett samhälle som aldrig stannar upp behöver makliga institutioner. I slutändan är det kyrkans trumfkort, det som fortsätter göra den intressant i folks ögon.

Dan Lolax
Ge respons åt redaktören

Dela artikeln