Anja Kuusisto 11.12.2018 04:00

I dag möts Pargas fullmäktige till årets sista och sannolikt längsta möte, budgetmötet. Startklockslaget har tidigarelagts med fyra timmar.
Trots att den 96-sidiga budgetluntan har valsat igenom nämnder – vissa i flera omgångar –, den har diskuterats internt i partiernas gruppmöten och den har behandlats av stadsstyrelsen är det ju först nu den slås fast.
Det sannolika är att det ännu sker förändringar på några punkter, men större förskjutningar är ytterst svåra att få igenom då ”allt påverkar allt”.
Sannolikt är också att det även under det här mötet lämnas in fullmäktigemotioner, trots att de inget har med budgeten att skaffa.
De kommer upp under punkten ”inlämnade motioner och initiativ” och behandlas nästa gång om några månader när en tjänsteman gjort beredningen.
Är motionerna under tisdagens Pargasmöte fler än två slås fjolårets rekord på 23 motioner, när de för ett par år sedan var 10–12 på årsnivå.
Motioner är pop. Det kan ändå anses motiverat att ifrågasätta idén med vissa fullmäktigemotioner, såsom sådana som tar upp ärenden som redan är under beredning i kommunen eller staden, eller sådana som gäller ärenden där ett ännu snabbare ingripande kan vara av nöden.
Enligt kommunforskaren Siv Sandberg finns det två förklaringar till det stadigt ökade antalet motioner, inte bara i Pargas och i Åbo som våra reportage visade (23.11), utan också nationellt.
Det handlar dels om att politiken har blivit mer individualistisk, ledamoten vill föra fram en fråga själv, i stället för att agera via sin partipolitiska grupp.
Den här förklaringen har traditionellt lett till att motionernas antal har ökat i valtider. Nu finns flera nominerade riksdagskandidater både i fullmäktige i Åbo och i Pargas, så den förklaringen är lätt att köpa.
Den andra förklaringsmodellen bygger på en tempoförändring i hela samhället. Den förklaringen inte bara köper vi, utan understryker. Så här bedrivs kommunalpolitik i dag:
Ledamoten vill visa sina väljare att hen agerar direkt, då kommuninvånarna kräver snabba svar på mer eller mindre konkreta – och svåra – frågor.
Det ledamoten då undviker att säga är att motioner sällan leder till faktiska åtgärder. Till motionsställarnas försvar kan sägas att motionen aktualiserar ärendet, den fungerar i bästa fall som en väckarklocka.
Kommunalpolitik är ytterst sällan snabba svar på stora eller ens små frågor.
Kommunalpolitik är långsamma processer och samverkan med tjänstemän.
En ställning som kommunalpolitiker var åtråvärd en gång, i dag tycker många att det rent ut sagt låter tråkigt.
Det är väldigt mycket i kommunalpolitikens väsen som är något helt annat än det som är trendigt i samhället av i dag, det här jag-centrerade, snabba tempots ”sociala medier influerade”-samhället.
Utvecklingen är ledsam och kan vara farlig för demokratin. Vi behöver upplysta företrädare som engagerar sig för det allmänna bästa.
I små kommuners nämnder och fullmäktige sitter fritidspolitiker som sällan har tid att sätta sig in i alla de frågor som är aktuella i kommunen. Andra kan ha tiden men inte kompetensen.
Har man begåvats med lokalpolitiker som behärskar såväl kommunalteknik som har insyn i bildnings- och vårdfrågor är kommunen eller staden att gratulera. Det är ingen självklarhet.
Att vara kommunalpolitiker handlar dessutom ofta om att hitta sparobjekten i stället för att lova nybyggen och satsningar. Ingen tacksam uppgift.
Fullmäktigearbetet upplever någon form av kris, sa Siv Sandberg i ÅU.
Innan krisen förvärras ännu mer måste både tjänstemän och politiker reagera på tempoväxlingen och andra samhällstrender. Responsen från otåliga invånare måste hanteras i någon form om inte etablerade partier ska tappa fotfästet.
Kimitoön har redan en lokal rörelse utanför partifältet, fler sådana kan uppstå lokalt, och nationellt.
Få har Harkimos miljoner, men Liike Nyt är ingen isolerad företeelse.

Anja Kuusisto
Ge respons åt redaktören

Dela artikeln