ÅU 29.03.2018 05:00

Det gick enligt prognosen. Mekanismerna i den så kallade aktiveringsmodellen leder till sänkt arbetslöshetsförmån för många, kunde Aamulehti rapportera i går. Mer än hälften av dem som får grunddagpenning eller arbetsmarknadsstöd får dra åt svångremmen ytterligare i vår, då stödutbetalningarna kommer att krympa.
Inte oväntat finns det regionala skillnader. I Österbotten är andelen som ”aktiverat” sig klart högre än i Norra Savolax. Här spelar säkert yttre faktorer in. Det är sannolikt lättare att hitta tillfälliga ströjobb i de många små och medelstora företagens Österbotten än i Savolax.
Följderna av aktiveringsmodellen är aktuella just nu, då den första kontrollperioden tar slut vid månadsskiftet.
Aamulehtis artikel baserar sig på förhandsinformation från Folkpensionsanstalten. Vi vet inte ännu vad de som aktiverat sig har gjort. Har de arbetat mot lön minst 18 timmar, deltagit fem dagar i något som en arbets- och näringsbyrås ordnat, eller kanske varit med om något rekryteringsförsök?
Om aktiveringsmodellen verkligen sysselsatt folk på ett ändamålsenligt sätt, så är det bra. Det finns en djupt rotad uppfattning om att arbetslösa bollas hit och dit för att putsa statistiken, och knappast har den nya modellen fört med sig något nytänk här. Det är lite som i en skämtteckning som cirkulerat den senaste tiden: I den sätts ett gäng aktiveringssysselsatta att plantera buskar – medan ett annat gäng senare rensar bort dem.
Efter några månader får vi se hur det går med köerna till luckan för utkomststöd. Det som skärs bort från arbetslöshetsförmånen kompenseras (men inte fullt ut) av utkomststödet. Staten och kommunerna ska spara på modellen, oberoende av hur det går. Om folk inte aktiveras sänks deras stöd, om de aktiveras borde det i sin tur ge (skatte)intäkter och minska andra kostnader.
Då reformen förbereddes räknade regeringen så här: ”Om modellen inte har någon som helst effekt (…) uppgår besparingen i utgifterna för arbetsmarknadsstödet till uppskattningsvis ca 33 miljoner euro och i utgifterna för grunddagpenningen till ca 5 miljoner euro.” Besparingen på 38 miljoner skulle gynna både staten och kommunerna.
Reformen ökar förstås också utgifterna, eftersom aktiveringsmodellen påverkar utkomststödet, bostadsbidraget och beskattningen: ”Utgifterna för bostadsbidraget ökar med uppskattningsvis 4 miljoner och utgifterna för utkomststödet med uppskattningsvis 10 miljoner euro.”
38 miljoner mot 14 miljoner, en klar besparing i det extremfall att ingen skulle ha ”aktiverats”. Det verkligt svåra är nu att räkna ut vad det i slutändan innebär då 46 procent av de berörda arbetslösa har klarat av kraven. Och, som sagt, vad har de gjort?
En sak är klar: Aktiveringsmodellen försvinner ingenstans. Det är därför all anledning att utreda hur det hela kunde vändas till något gott. Kanske vi ska blicka norrut och studera vad man gjort där?
Salla kommun har lanserat en lokal aktiveringsmodell som ska ge arbetslösa bättre möjligheter att hitta jobb. Kommunen betalar lönen om ett företag, en organisation inom tredje sektorn eller någon inom den offentliga sektorn anställer en arbetslös för en kortvarig insats. Uppdraget ska såklart uppfylla aktiveringsmodellens krav (18 timmar arbete under 3 månader, åtminstone minimilön inom respektive bransch).
Om en förening ska ordna ett större evenemang och behöver hjälp med de konkreta arrangemangen, skulle kommunen betala lönen i det fall en arbetslös värvas för uppdraget, ger kommundirektör Erkki Parkkinen som exempel (Lapin Kansa, 22.3). Det här blir ju en kostnad för kommunen, men samtidigt kan man säkert räkna med en besparing i andra ändan – men framför allt handlar det om ett sätt att sysselsätta folk på ett respektfullt och engagerande sätt. Vårt gemensamma samhälle blir starkare.
Det här låter också som något mycket realistiskt och konkret. Hur många festivaler, marknader, publikevenemang av alla de slag ordnas det inte i Åbotrakten och i Åboland? I en situation där det blir allt tuffare att finna frivilliga krafter behövs det knappast alltid väl ens en kommunal löneutbetalare för att det ska vara motiverat att anställa någon (men om det nu finns sommarsedlar för unga, så kan väl inte någon slags sysselsättningssedel för arbetslösa vara omöjlig). Möjligheterna hittas också utanför den tredje sektorn. I Salla har flera företag anmält ett intresse för att få folk på jobb för specifika, kortvariga arbetsinsatser.
Det viktigaste målet är såklart alltid att folk ska få heltidsjobb, men om alternativet är att de arbetslösa piskas med aktiveringsmodellen, skulle lokala engagemang och projekt av ”modell Salla” erbjuda ett mycket bättre alternativ.

ÅU
Ge respons åt redaktören

Dela artikeln