ÅU 17.06.2020 20:27

Sally Salminens ”Katrina” som vann en pristävling och slog igenom med en skräll 1936 har getts ut i otaliga upplagor på många språk. Dess popularitet har gått upp och ner, nu rider den på en ny vågtopp hos oss.
I fjol utkom den första biografin över Sally Salminen, året innan utkom ”Katrina” i Juha Hurmes finska nyöversättning. Nu har Schildts & Söderströms gett ut ”Katrina” igen, i en väldigt tilltalande utgåva. Omslagsbilden av Ulla Donner är repetitiv som en gammal tapet, dramatisk som en robust berättad scenpjäs. Efterordet är av Ulrika Gustafsson, biografins författare.

Katrina
av Sally Salminen
Omslag: Ulla Donner
Schildts & Söderströms, 2020
483 s.

”Katrina” är en bok om klasskillnader och social kontroll, en urstark roman om förändring och kärlek. Katrina handlar också i hög grad om arbete. Arbetet kommer att dominera Katrinas liv. Bilden av ett sagolikt liv på ett åländskt hemman där husen har balkonger och äppelträden har med frukter i alla färger lockar henne till Åland. Verkligheten blir en annan.
I romanens början sker allt snabbt. Österbottniska Katrina, förnuftig men oerfaren, blir snabbgift med sjömannen Johan och följer med till Västerby på Torsö, där hon plötsligt är husmor i byns uslaste torp. Byn är fiktiv, men har drag av Salminens uppväxtort, Vargata på Vårdö, och atmosfär av de historier hon hört där.
Sally och systern Aili Emigrerade 1930 till USA. Katrina kom till mellan 1934 och 1936, och skrevs under lediga stunder efter arbetet som hembiträde i rika familjer, under kvällar och lediga torsdagseftermiddagar.
Klassaspekten är tydlig i ”Katrina”, fast ordet ”klass” nämns bara i förbifarten. Förlaget ville att det draget skulle tonas ner. De fick också mycket av sin vilja fram, men samhällskritiken gick inte att utplåna. ”Katrina” åskådliggör med all önskvärd tydlighet hur ekonomiska strukturer öppnar eller begränsar möjligheterna i individens liv.
Katrinas granne Beda har inte ork att göra mer än få ihop till mat för dagen för barnskaran, ibland knappt det. Katrinas eget barn, dottern som dör som liten, har uppenbarligen någon form av bristsjukdom.
En av de mest triumferande passagerna i romanen är Katrinas besök hos kaptensbönderna som är skyldiga henne för dagsverken. De knotar när hon kräver ut pengarna för att kunna åka med Johan till doktorn till fasta Åland.
Bönderna var vana att befalla torparna i arbete, betalningen kunde vara en påse råg – eller ingenting. När Katrina kommer till en bonde för att köpa vete blir hon utskrattad, hon har gått över en gräns. Katrinas tillit till sin egen förmåga, och hur hon är utlämnad till den, är kanske att läsa som bokens ”amerikanska” drag.
Men den sociala kontrollen som skoningslöst styrs av hån och skvaller är inte det enda som kännetecknar byn. Det finns också solidaritet och hjälpsamhet mellan grannar. Och kapten Nordkvist som hon satt sig upp emot blir mot sin vilja imponerad av hennes styrka.
I min läsning i dag fastnar jag också för skildringen Katrinas söner, Einar, Erik och Gustav. De förkroppsligar olika förhållningssätt till byn och uppväxten, olika öden. Einar hatar familjens sociala stigma, byter namn, flyttar till Mariehamn. Vackra och levnadsglada Erik omkommer till sjöss, Gustav rymmer från sitt fartyg och stannar i Australien.
Relationen till dem är beskriven ganska troget ur Katrinas synvinkel. Sally Salminen skildrar starka känslor med stor skicklighet, de får perspektiv av det hårda arbetet, kroppens trötthet, hoppet om något annat. Kanske minns någon den hemska episoden med hunden, som var Gustavs och Katrina åtagit sig att sköta – så agerar bara en uttröttad, ensam människa! Det gör inget att berättelsetemperaturen blir oroväckande hög – man väntar sig det.
”Katrina” skulle vara en indignationsroman om det inte var för huvudpersonen som vägrar låta sig användas i något sådant syfte. Hon landar av en händelse tokigt i livet, blir offer för förtryck, men fortsätter som kraftfullt subjekt.
Världen förändras under storligen under Katrinas livstid – hennes barnbarn blir student. Hennes livs misstag skiftar färg och blir något annat. Katrinas förståelse för maken Johan växer till ett starkt band. För läsaren presenteras han först som en loser, men gradvis ser man med Katrinas ögon hela bilden. Det skildras som en form av lycka, strängt privat.
Sonen Gustav ger upp sin egen personliga lycka för andras bästa, han gör en sorgsen sorti ur berättelsen. Sally Salminens mångfacetterade skildring av män är överhuvudtaget värd att hålla ett öga på, också i hennes senare produktion.
”Katrina” är romanen om en vuxen kvinna, från det chockartade giftermålet till dödsbädden. Den har förr (och senare) lite von oben kritiserats för att inte vara så sofistikerat berättad. Men den har som helhet en svåröverträffad dynamik. En av de första höjdpunkterna är de nygiftas vandring mot Västerby och torpet på Klinten, där Katrinas besvikelse rasar in och blandar om korten.
Förlaget har gett ut romanen med gammal stavning, verben har pluralformer. Det kan i anslaget kännas utbroderat som på en gammal bonad, men strax blir man medryckt av berättelsen och glömmer den detaljen. Riktiga romanmuskler förtvinar inte.
Vilken skulle Katrinaromanen vara i dag? Varje tid har förstås sina egna berättelser och miljöer, kräver att nya gränser utmanas. Vår blick har också lyfts från byn, mot världen. Kanske det skulle vara något av Chimamanda Ngozi Adichie, till exempel ”Americanah”.
Ann-Christine Snickars
ann-christine.snickars@aumedia.fi

ÅU
Ge respons åt redaktören

Dela artikeln