Saker att hänga upp sig på – augustiutgåvan
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Det finns saker jag retar mig ohyggligt på, och sen retar jag mig på att jag retar mig på dem. Kan det inte finnas en telefonmottagning för detta, där de 1) lovar att föra saken vidare 2) säger andas djupt, ANDAS DJUPT!
En sak jag fastnat på är det svenska uttalet hos en syntetiska rösten i FÖLI-bussen.
”Salutorget” har betoningen på första stavelsen, men hur många a:n ska man riktigt höra? Och ska det låta som om rösten försöker få ur sig en vokal (!) med aspiration – så att spottet (potentiellt) strittar, om man vill uttrycka det mer folkligt.
När jag stiger av bussen känner jag ändå att jag borde känna glädje för att det förekommer svenska i skrift och tal i infrastrukturen i Åbo. Och då känner jag det också. Glädje.
Men sen tänker jag på hur man pyntat torget med ortnamn från regionen och inte brydde sig om att kolla att de blev rätt innan stenhuggarna kom och högg in det. I sten.
Livet är sånt att man måste leva med skavanker och misstag, jag vet. Men om man har en beslutsprocess och ett system som omsätter besluten i handling, hur svårt kan det vara att utnämna en som checkar att saker blev rätt?
Till exempel när det gäller språk: det räcker inte med att man initierar en översättning, det måste övervakas att den blir korrekt. Det är ju större delen av poängen, eller hur?
En usel översättning skickar signaler. Vi struntar i princip i detta, säger den. Jag retar mig maffigt mycket på sånt, och retar mig ytterligare på de lama ursäkter som brukar serveras efteråt. Mänskligt misstag.
Betyder det att det är en homo sapiens som klantat eller att det som hände är så alldagligt att det inte borde noteras alls, det är ju inte bra för ens blodtryck?
Jag har en (ibland tråkigt belastande, ibland väldigt användbar) ärftlighet när det gäller vissa hang ups: en österbottnisk uthållighet i envisheten och en åboländsk intensitet i densamma.
Jag skulle antagligen kunna processa till sista blodsdroppen om några felplacerade stavelser, men jag brottar ner impulsen, medicinerar mot den, jag sätter mig ner och tar en kaffe.
Det allra modernaste i genren överslätningar – och då handlar det om mycket större övertramp än de som man hittar uttryckt kring Åbo torg – är att utpeka sig själv som en långt ifrån perfekt människa, dessvärre eller dessbättre, välj det som behagas.
Det skulle kunna vara en djupt känd sanning. Det är en djupt känd sanning att ingen är perfekt. Men då ska det sägas ostrategiskt, utan köpslående.
När det hörs på Sannfinländarnas partidagar är det lätt att genomskåda.
Orden är instrument man uppnår något med, deras betydelse och tyngd varierar beroende på situationen. En tolkning i dag blir lätt en helt annan i morgon.
Om resten av det politiska fältet som nu är vid makten accepterar och inkluderar den attityden får hösten utvisa, det är spännande tider, lite för spännande.
Den som någon gång i det privata råkat ut för en verbalt manipulerande person vet vilka följder det kan få.
Till slut vet man inte vad man ska tro: på orden, hur de bokstavligen är arrangerade, eller talandes syfte och agenda, som ibland skymtar fram.
Agendan gömmer sig bakom det som kallas korn av sanning (och ett lustigt faktum är att bara den jä-lit magra kan gömma sig bakom det!).
En person som en gång i hastigheten gav vidare en grovt rasistisk artikel på sociala medier sa att rubriken ju innehöll ett korn av sanning.
Men håller man huvudet kallt kan ”korn av sanning” också tolkas som en indikator. Det pekar ju rätt tydligt på att det som står runtikring är lögn.
Här kan du läsa fler kolumner av Ann-Christine Snickars.
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.