FILMEN: Gräns – en saga med budskap och kärlek
Maskerade. Men det är Eva Melander och Eero Milonoff som gestaltar mytologiska figurer.
Tinas arbete vid tullen är mycket uppskattat. Hon är inte vacker direkt, enligt samhällets normer, men hon är effektiv; hon har ett luktsinne som avslöjar resenärers rädsla eller nervositet.
Till och med den som försöker smuggla in ett minneskort dolt i mobilen avslöjar hon.
Tina bor i fädernehemmet, nästan i skogen. Tina trivs i skogen där hon vandrar barfota sommar som vinter. Hon kan kommunicera med räv och älg. Skolan igenom var hon mobbad, har alltid känt sig utstött, annorlunda. Allt för ett aningen udda utseende.
Gräns
Sverige/Danmark 2018
4 av 5 stjärnor
Regi: Ali Abbasi
Manus: Ali Abbasi, Isabella Eklöf, John Ajvide Lindqvist
I rollerna: Eva Melander, Eero Milonoff, Viktor Åkerblom
1:41 F12
Filmen ”Gräns” är en vacker saga inspirerad av den nordiska mytologin, den är en skräckfilm utan att vara det, den är en kärlekshistoria; kärlek till naturen och till en själsfrände. Filmen bygger på en novell av John Ajvide Lindqvist vars roman ”Låt den rätte komma in” också blev en vidunderlighet fin film. ”Gräns” handlar om identitetskris, något regissören, som även skrivit manus, själv starkt upplevt. Ali Abbasi är född i Iran 1981, han är författare, har studerat arkitektur, och film i Danmark.
”Gräns” handlar inte om flyktingar, men berättar nog om hur vi bemöter medmänniskor. Filmen är inte bara intressant, den är fängslande.
Av Tinas föräldrar finns pappan kvar, på äldreomsorgen med dåligt minne. Han får han lov att komma ihåg, och besvara frågor Tina inte vetat att hon måste ställa. Innan hon träffat Vore (Eero Milonoff).
Vore från Finland blev kroppsvisiterad i tullen och väckte Tinas intresse, Tina blev attraherad av vad som visas skall, en själsfrände. Vi blir vittnen till en (på film) så annorlunda kärlek, med allt vad förälskelse innebär. Vi blir knockade och tvingas se och inse att det vi i vår enfald tyckte var fult är underbart vackert! Allt otroligt (och sådant finns det gott om) är plötsligt fullt trovärdigt. När Ali Abbasi med hjälp av fotograf och ljudkonstnär berättar det hela, skapar magi. Absurt men fascinerande.
Filmens budskap som sägs i viskningar mellan raderna är mycket politiskt och aktuellt, parallellt handlar det om att hitta sig själv, och att vara sig själv. Och: Vad är rätt, vad är fel? Sett ur naturens, livets, kärlekens perspektiv?
Maskeringen av de förträffliga skådespelarna (Eva Melander och Eero Milonoff) är sådan, att om vi inte vet hur de ser ut i det civila märker vi inget annat än ett fantastiskt skådespeleri och att karaktärerna är överraskande mångfasetterade. De engagerar och vi blir rörda till tårar. Hela tiden förvånade och överraskade.
Förunderliga fenomen visas; men filmmakarna håller sig till den goda smaken. I princip. Ett otäckt sidospår hade berättelsen klarat sig utan. (Tulltjänstemannen med det sjätte sinnet anlitas av polisen i en ohygglig men möjlig undersökning).
Filmen fick ”Un Certain Regard” i Cannes i år och har valts till Sveriges bidrag i Oscarstävlingen.
Övriga premiärer
Tyhjiö
Finland 2018
4 av 5 stjärnor
Regi: Aleksi Salmenperä
Manus: Aleksi Salmenperä
I rollerna: Laura Birn, Tommi Korpela, Hannu-Pekka Björkman, Matleena Kuusniemi, Minna Haapkylä, Kaija Pakarinen, Kari Heiskanen, Pihla Viitala med flera
1:37 F12
Den finska experimentella filmen ”Tyhjiö” av Aleksi Salmenperä berättar om ett konstnärspar. Tommi Korpela spelar en firad författare som haft skrivkramp i fem år. Laura Birn gestaltar en framgångsrik skådespelare som tar sig ända till Hollywood.
Filmen är en satir och en komedi med mörka sidor om att vara konstnär och människa i ett samhälle där konst skall vara underhållning och underhållning är industri. Filmen är unik så till vida att den berättar med bilder, underbart vackra svartvita bilder och ett minimum av tomt prat. Alla skådespelare och författare som räknas har små roller i den absurda berättelsen, Hannu-Pekka Björkman överträffar sig själv. ”
Tyhjiö” tar upp kvinnliga skådespelares arbetsförhållanden, frågar om man kan vara skådespelare och mor och om det förnuftiga i att tävla (om allt möjligt) inom äktenskapet. Med fräscha klichéer och karikatyrer och flirt med sextiotalets nya vågen. Friskt vågat!
Mary och häxans blomma
Japan 2017
3 av 5 sjärnor
Regi: Hiromasa Yonebayashi
1:42 F7
”Mary och häxans blomma” är en japansk anime, men inte så bra som när genren är som bäst. Mary är en rödhårig tolvårig flicka som hittar en magisk blomma och kommer i kontakt med häxor som vill överta världsherraväldet. Bilderna är vackra och berättelse, barn och katter är gulliga. 2014 såg vi samma regissörs ”När Marnie var där” som var mera engagerande. Nu är det för mycket ”Harry Potter” och action på naturens bekostnad. Animationen bygger på en brittisk barnbok från sjuttiotalet (av Mary Stewart).
Johnny English strikes again
Storbritannien/Frankrike/USA 2018
2 av 5 stjärnor
Regi: David Kerr
I rollerna: Rowan Atkinson, Ben Miller, Olga Kurylenko, Emma Thompson
1:28 F7
Johnny English är en James Bond-parodi. Om man älskar Mr Bean kan man ha överinseende med det tunna manuset av lata författare och en regissör som inte överanstränger sig. Rowan Atkinson spelar sig själv på rena rutinen i en rolig film som kunde ha varit så mycket mer.
Hell Fest
USA 2018
Regi: Gregory Plotkin
1:29 F16
”Hell Fest” är en blodig, hjärndöd dussinskräckfilm.
Krister Lindberg
lindbergfilm@gmail.com
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.