Freja Rudels 10.02.2021 09:00

Kjell Lindblad hör inte till de författare som levererar en tegelsten per år, lagom till julhandeln. Det ska vi vara tacksamma för.

Hans styrka är en annan, lågmäld, uppmärksam och otidsenlig. Inte olik bågskyttens förmåga att hitta pilens jämvikt, spänna strängen hårt och sikta med precision i både öga och hand.

Bågskytten är titeln på Lindblads nionde bok sedan debuten 1984, och en återkomst till den genre som gör hans berättande mest rättvisa.

I tio noveller tematiserar han minnet, skuld, svek, främlingskap och glimtar av närhet.

Det är subtila och inte sällan mörka dimensioner av människovarat som träder fram i berättelserna. Bedrägliga jagberättare och förskjutningar i tiden bidrar till att osäkra gränserna mellan dröm och verklighet, sken och realitet.

De existentiella smärtpunkterna och djupskikten skymtar förbi i bisatser och sidointriger. Antyder att berättelsen egentligen handlar om något annat. Något man inte vill eller vågar se.

Har det vi minns hänt om ingen annan minns det? Om det inte har lämnat några spår? Ger det oss i så fall rätt att glömma eller skyldighet att minnas?

Varianter av den klassiska frågan om trädet som faller i skogen hemsöker mig under läsningen av Lindblads bok.

Något har antagligen hänt: i flera av novellerna ett övergrepp, våld, kanske mord. Men det är snarare frågan om skuld som söker sitt brott än brott som saknar förövare.

Tidningsnotiser har gått förlorade, lappar som funnits finns inte längre. Platserna där det förflutna en gång utspelat sig uppsöks, men de bara vidgar upplevelsen av avstånd. Framhäver det förflutnas onåbarhet och kanske också oantastlighet: Det vi inte kan greppa kan vi inte vrida rätt igen.

Christoffer Westerlund

Lindblads texter rör sig ständigt lite vid sidan om. Utblickspunkten sitter någonstans i marginalen, inte i ett direkt utanförskap, men bortom mittfårans ekorrhjul: hos den som försörjer sig på vikariat och inhopp, som jobbar hemifrån vid en skrivmaskin, dricker sin första snaps vid lunch eller föredrar te framför kaffe.

Flera av karaktärerna i boken glider ur sina liv. En vanlig förvärvsarbetande mamma lämnar sin familj. En rörmokare drabbas av vandringsdrift, överger sitt hem och sin personlighet när han ska gå ut med hunden. En annan man opereras för en hjärntumör och vaknar upp i ett matriarkat där han får lära sig ett nytt språk och leva som hemmaman tills han avlat ett barn och slungas ut ur samhällsvärmen som en överbliven drönare utan funktion och värde.

Också berättartekniskt odlar Lindblad sidospåret. De existentiella smärtpunkterna och djupskikten skymtar förbi i bisatser och sidointriger. Antyder att berättelsen egentligen handlar om något annat. Något man inte vill eller vågar se. Något man kanske bara kan nå som en skymt i ögonvrån.

Skriver fram det outsägliga

I novellen ”Ved” berättar en man om sin barndom under kriget, om hur han och hans kompisar blev ertappade av en vakt när de försökte stjäla ved från hamnen för att värma upp sina utfattiga hem.

Det slutade med att han inte behövde stjäla, utan personligen fick en hel säck torr kaminved av hamnvakten:

”Kälken var tung att dra. När jag kommit över skenorna stod Olli och Poju där och väntade. Jag berättade för dem vad som hade hänt, men inte allt, och tillsammans turades vi om att dra upp kälken för den brantaste backen. Jag gav veden till dem. De protesterade, tyckte förstås vi skulle dela klabbarna rättvist mellan oss. De förstod mig inte och jag kunde inte förklara.”

Lindblad kan konsten att skriva fram det outsägliga, att understryka vedsäckens oändliga pris genom att aldrig uttala det. I ”Ved” är det ringarna kring ett sådant tomrum som växer och fortplantar sig, gör förövare av offer och skuld av oskuld.

Monologen om kriget, den gamle mannens svada som forsar ur honom redan före jagberättaren slår sig ner vid hans bord och fortsätter efter att han lämnat det, är dessutom en av de starkaste krigsskildringar jag läst. Bortom hjältar och fronter, rotad i vardag och barndom, träffar den rätt i solar plexus.

En bok som vågar vara tung

Det finns en stark tilltro till orden i novellerna. Vid skrivmaskinen kan tillvaron göras gripbar, en tidningsnotis kan bekräfta det förflutna, löpsedlar skrika sanningar man inte vill se och göra verklighet av det som kanske bara var en ond dröm.

Men samtidigt tycks vi vara som ensammast i orden. Den gamle mannens krigsminnen är en berättelse som bara fortgår, med eller utan lyssnare. Den framstår som ett fängelse likt det språk som mannen med hjärntumören vaknar till att inse sig vara ensam om.

Hos Lindblad tjänar orden inte bara som kommunikationen, utan också som en bekräftelse på ett oöverbryggbart avstånd.

I förlagets pressmeddelande beskrivs Bågskytten som ”lättläst men ingen feelgood”.

Jag har svårt att tänka mig mer missvisande begrepp i sammanhanget.

Bågskytten är kanske lätt att rent färdighetsmässigt avkoda, men framför allt är det en bok som vågar vara tung. Den är inte en negation av feelgood, utan litteratur som vill något alldeles annat.

Här skymtar en livssyn som kanske är en klarsyn. En svidande insikt om vår existentiella ensamhet som är oroande och obehaglig på ett Kafka-artat sätt. Och det gör gott att det gör ont. För varat är mer än olidlig lätthet.

Freja Rudels
Ge respons åt redaktören

Dela artikeln