ÅU 14.02.2018 08:00

– Du är min kompis.
Du lilla människa som för tillfället påstår att du vill bli flygmekaniker och som vägrar äta frukost utan tigerkeps och kanintofflor, är just nu väldigt viktig med att regelbundet upprepa det budskapet.
Ibland följs det av en eftertänksam uppräkning av andra kompisar (som gestaltas av övriga familjemedlemmar, släktingar, kompisar, kompisars släktingar och en och annan katt), ibland kräver konstaterandet inget annat än en punkt.
Då du var ännu mindre, bara en nyföding, sysselsatte jag mig nattetid med det man ofta gör med just nyfödingar: sträcka fram ett pekfinger för att känna hur din pyttepyttelilla hand stadigt kramar om.
Mellan nattmatningarna låg jag vaken i dunklet och iakttog dig, ett grymtande litet knyte med en enorm kraft.
Med tiden har din lilla hand vuxit men jag fattar den fortfarande ofta nattetid när du sover. Ibland för att få en svarskram, ibland för att bli bortstött.
Och jag tänker att just så här är det. Att jag låter vår vänskap ske ganska långt på dina villkor.
Och även om den är den dyrbaraste i världen, vet jag att den såklart inte kommer att uppskattas i all evighet.
Eftersom jag tänker fostra, uppmana, tillrättavisa och tjata (och troligen idiotförklaras av dig många gånger om), kommer det att komma tider, kanske snabbare än jag kan räkna med, då du önskar att den här kompisen drar dit pepparn växer.
Men det tänker jag inte göra sidu.
Så när du säger att jag är din kompis så svarar jag tack och tack detsamma. Och påminner att man tar av sig kepsen vid matbordet.
Och om du hade en minnesbok, skulle jag klistra in ett klistermärke av ett flygplan och en regnbåge och skriva ner samma vers som min mammas kompis skrev i hennes 1953:
”När du från barndomshemmet gått
Och kommit ut bland andra
Glöm ej den lärdom som du fått
Här hemma av din mamma”
Mamma

ÅU
Ge respons åt redaktören

Dela artikeln