Flera har förundrat sig över de bruna toppar som börjat sticka upp ur vattnet på de åländska innerfjärdarna i sommar.
Tony Cederberg, amanuens vid Husö biologiska station, förklarar fenomenet:
— Det rör sig om Vaucheria dichotoma, även kallad sjalgräseller svartskinna. På Åland är sjalgräset relativt vanligt i våra skyddade vikar i innerskärgården, speciellt i den nordvästra innerskärgården.

Kallas ”Lindholmare” i folkmun

Sjalgräset är en så kallad slangalg som hör till släktet gulgrönalger. I Östersjön finns cirka 15 arter som hör till detta släkte, av dem är sjalgräset den vanligaste. I skyddade vikar kan sjalgräset mer eller mindre täcka hela bottnen, på 1–7 meters djup.
— Sjalgräset växer mycket tätt under gynnsamma förhållanden, lite som en mycket lurvig matta, säger Cederberg.
— Mattan kan bli så tät att det uppstår syrefria förhållanden under mattan, när organiskt material bryts ner. Då bildas bland annat metangas. Om sjalgräset är välmående och vädret varmt kan det bildas så mycket metangas under mattan att den lossnar från bottnen och flyter upp till ytan.
Det här brukar ske under sensommaren. Fenomenet förekommer i hela världen, men är vanligast i Europa.
Enligt Tony Cederberg finns det ingen officiellt namn för de här gasfyllda bollarna, men det finns en rad olika benämningar i folkmun. På Husö har de sitt eget: Lindholmare.