Nya Åland 09.03.2022 19:042

Journalisten och författaren Stig Fredrikson är en av Sveriges främsta Rysslandkännare och har följt Vladimir Putin sedan början av den ryske ledarens karriär.

Vad är det viktigaste som händer just nu i Ukraina?

– Framför allt att motståndet i Ukraina är mycket kraftigare än vad Putin och den ryska krigsmakten hade tänkt sig.

Kraftigt motstånd innebär väl en fara för civilbefolkningen i långa loppet?

– Ja, absolut. Man har all anledning att vara orolig för befolkningen i städer som Charkiv och Kiev, som ju har nästan tre miljoner invånare. Men det är så fruktansvärt: Kan Putin bli så desperat att han ödelägger Kiev? Kiev är ju inte bara en storstad, det är också en stad med fullständigt ovärderliga historiska byggnader, katedraler, museer …

– Ryssar talar om Kiev som ”Kievrus”, alltså Rysslands vagga, där Ryssland skulle ha sitt ursprung. Det är visserligen en tveksam historieskrivning, men skulle verkligen Putin vara beredd att ödelägga detta? Jag undrar det.

Du har i intervjuer varit chockad över Putins beteende och undrat om han var ”mentalt tillräknelig”?

– De farhågorna har väl besannats, tycker jag. Men oavsett om han är mentalt tillräknelig eller inte så är det uppenbart att han har förlorat kontakten med verkligheten.

– Det är märkligt. Han lever i en annan värld än omvärlden. Och det enda förklaringen till det är att han uteslutande är omgiven av ja-sägare, av personer som ger honom den information han vill höra.

Bengt Oberger/Wikimedia commons

Det har spekulerats i om hans långvariga och extrema coronaisolering kan ha bidragit till detta?

– Ja, det är fullt möjligt. (Oppositionsledaren) Aleksej Navalnyj har ju kallat Putin för ”Gubben i bunkern”. Han har isolerat sig extremt under pandemin av rädsla för att smittas. Han litar uppenbarligen inte heller på det ryska vaccinet.

– Men även om den här isoleringen har tilltagit under pandemin så har den funnits under lång tid. Han vågar inte gå ut och träffa folk. Han har aldrig deltagit i några valdebatter eller valmöten. Det där har accentuerats mer och mer.

– Det är tydligt att Putin har blivit mer och mer paranoid ju längre tid han har suttit vid makten. Och en förklaring till det kan vara att han är livrädd för att det ska hända honom någonting. Kanske inte att någon ”knäpper” honom men att han ändå skulle kunna råka ut för en palatskupp eller att någon försöker störta honom.

– Han kan ju heller inte avgå. Det är det som ligger bakom, tror jag.

Historikern och akademiledamoten Peter Englund skriver i DN att ”envåldshärskare nästan aldrig pensioneras”.

– Nej visst, de gör ju inte det. Putin måste ju vara livrädd, för han kan ju inte avgå på något lugnt, ordnat sätt. Därför att även om han utser en lojal efterträdare så riskerar han ändå att någon gång ställas till svars för korruption och maktmissbruk och vanstyre.

Om vi ser till kärnvapenhotet, hur ser den interna maktbalansen ut? Skulle Putin på egen hand kunna fatta beslut om en kärnvapenattack?

– Maktbalansen har förskjutits till säkerhetstjänsternas sida – det finns ju en massa olika säkerhetstjänster. Balansen har förskjutits till förmån för vad som brukar kallas ”kraftministerierna” i Ryssland. Det vill säga alla ministerier och institutioner med folk i uniform. Försvarsministeriet, men även utrikesministeriet, inrikesministeriet och nationalgardet. Samt då de olika säkerhetstjänsterna.

Och hur stor makt har Putin över dem?

– Jag skulle säga att han har total makt över dem, vad jag kan bedöma. Putins hela styre har byggts upp så att han har låtit folk få viktiga positioner i utbyte mot lojalitet. Och då ska man också räkna med de statliga oligarkerna, alltså cheferna för statliga energibolag som har fått positionerna av Putin och som har fått berika sig genom korruption. De har Putin att tacka för sin ställning och vill och vågar inte ändra på något.

Så finns det en risk för att Putin tillgriper taktiska kärnvapen för att visa var skåpet ska stå?

– Jag vågar inte ge något svar på det egentligen, men det är klart att jag är väldigt orolig. Det är inte första gången som Putin hotat väst med taktiska kärnvapen, det har han gjort tidigare också.

– Om man drar en parallell med Kubakrisen 1962 så krävs det ju att ena sidan blinkar. Frågan är vem som blinkar nu.

– Hur det här än slutar så tror jag att det måste till någonting som Putin kan påstå inför sig själv och för andra innebär en lösning. Något som gör att han inte tappar ansiktet. För gör han det så innebär det slutet för honom.

Vad skulle en sådan lösning kunna inbegripa?

– Ja, det är väl den stora frågan för alla just nu. Inte minst för den stackars ledningen i Ukraina. Jag vet att det har förekommit spekulationer om att det skulle kunna sluta med att det erkänns att Ryssland får behålla Krim.

– Men det är ju för det första oacceptabelt för väst att gå med på, och för det andra är det inte säkert att Putin skulle låta sig nöja med det.

Hur ska man se på Finlands situation? Har risken ökat för vår del?

– Nej, jag tror inte det, och inte för Sverige heller. Men som du sa tidigare så är ju Finland närmare Ryssland än Sverige …

– Men min bestämda uppfattning i alla tider, så länge jag studerat Putin, är att det enda språk han förstår är beslutsamhet, fasthet och motstånd. Där Putin möter mjukhet, vekhet och velighet, där avancerar han ytterligare.

– Jag tror att det sämsta väst kan göra nu är att ge efter. Det kommer just nu hot om att Ryssland kommer att bomba vapenleveranserna till Ukraina till exempel, men det enda språk som Putin förstår är styrka.

– Han föraktar svaghet men kan tänkas respektera fasthet mot honom.

Spelar han galen med flit för att oroa oss?

– Nej det tror jag inte. Men han är känd ända sedan sin KGB-tid för att alltid låta motståndaren vara osäker om hans nästa drag. Han gillar att överraska. Men han har tappat kontakten med verkligheten nu.

Michael Hancock/Nya Åland

Nya Åland
Ge respons åt redaktören

Dela artikeln