Stefan Holmström 21.12.2021 06:58

Boken om Ispois gårds marker har ingen kronologisk eller geografisk ordning. Den påminner mer om en traditionell guidebok, sådana som köptes då man skulle resa till någon storstad. Ett innehåll med stort och smått.

Målet var något av en promenad- och utfärdsbok, enligt författaren Sari Järvinen. I början av boken finns tre sidor med tydliga kartor, alla hänvisande till olika kapitel.

Det bästa skulle vara om det också någon dag kunde finnas skyltar med information på de olika platserna, anser Järvinen. Nu är det också så att somliga skyltar som redan funnits, som på Ruskeakallio, har försvunnit.

Bokens stora värde ligger i att den dokumenterar sådant som inte nedtecknats tidigare. Det är lokalhistoria som bäst, såsom kapitlet om det kulturhistoriskt värdefulla runda huset vid Fågelhuvudvägen. Det har skrivits av Marja Salminen, med hjälp av hennes nästan hundraåriga mamma Elma Matilainen.

Bokpärm

Många av kapitlen har fantasieggande rubriker, som ”kustbyarnas rikaste man bodde i Uittamo”, ”gravarna i skogens skugga” och ”världens bästa roddare tränade här”. Och hur många vet numera var det ordnats bostadsmässa i området?

Boken handlar om gårdens historiska marker men såklart också om själva karaktärsbyggnaden.

Boken tar stora kliv. Läsaren flyttas från astronomi-, krigs- och industrihistoria till detaljerade naturfakta, som den extremtsällsynta lavarten Lecanora subcarnea, ”Louhukehräjäkälä”, som inte tycks ha ett svenskt namn.

Den som beger ut för att hitta laven hittar samtidigt en av regionens mest spännande bergsformationer, en bergknalle med djupa ravinartade sprickor och fin utsikt högt över Ispois parkväg.

Kliven är långa också på tidsaxeln. Läsaren åker hundratals år tillbaka i tiden och tillbaka till sådant som sker nu. Samtidigt väcks frågor: Borde exempelvis den fina skidstugan i Ispois äntligen rustas upp?

Stefan Holmström
Ge respons åt redaktören

Dela artikeln