Rösterna, en onsdag och om ett halvår
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Onsdagsrösterna. Låter det inte som titeln på en ny serie? En person av lämpligt kön och lämplig ålder återvänder till sin barndomstrakt efter en genomgripande kris. Där är allt som förut. Men inget är som förut – förbered er på övernaturliga inslag (och falukorv).
Vi har redan fått förklarat för oss vilka onsdagsrösterna är, var de räknas och hur länge det kan tänkas ta. Onsdagsrösterna är helt vanliga röster i det svenska riksdagsvalet, och de hörs i regel inte utanför den vanliga bokföringen om de inte kan bli utslagsgivande. Nu är det otäckt spännande.
Sällan är oförståelsen inför varandras system att välja beslutsfattare större mellan Finland och Sverige än när det är rösträkning. Men intresset för hur det artar sig i grannlandet eldas av att vi själva om lite mer än ett halvår har ett eget val (utan onsdagsröster) att gå till.
”Vi vill ha ett Finland där vardagen är smidig, trygg och lycklig”, säger ungdomsförbundet i ett parti jag aldrig röstat på, apropå valet 2023. Vem vill inte det?
Koreografin innan den hårdhänta så kallade valrörelsen tar vid börjar med såna små valssteg som alla känner sig väl till mods med. Sen kommer sakfrågorna. Och svenska valmanuset 2022 tillät att de i hög grad släpptes när det var dags för mediesända konfrontationer.
Man kan roa sig med att hitta synonymer till konfrontationer utan sakfrågor.
”Det har varit på så låg nivå att jag knappt gick och röstade”, sa en man som hörde av sig till ”Ring P1” på tisdagen. Besvikelsen vibrerade i hans röst.
Ser man sig över axeln på det svenska valet verkar det som om flera partier haft lite fel visavi sin självbild, missbedömt var röster gått att få. Hade det handlat om fotboll hade man sett ryggtavlan på flera tränare nu.
Men partier kan också dra nytta av att folk låter bli att rösta, den erfarenheten har vi också i Finland. Och jag har röstat därför också: för att min uteblivna röst aldrig ska bli ett hål som kan fyllas med gudvetvad.
De som strävar efter att få utöva en auktoritär makt ogillar inte alls att människor säger sig vara opolitiska och därför inte röstar. Den auktoritära makten lever på det.
Sverigedemokraterna på en liten ort i Västernorrland nyttjade också icke-röstberättigades bidrag. I utbyte mot att tonåringarna (en som hördes i intervju var sexton) klistrade en SD-dekal på moppebilen tankades den på partiets räkning.
Grabbarna lät för all del förstå att de inte alls var den lurade parten, men lokala SD-ordföranden fick chansen att säga detta i radion: ”Man sätter inte på en blomma bara för att man får lite bensin heller, det är jag alldeles övertygad om.”
Den ofrivilliga komiken är inget som stör partiet, alla nyheter kan jobba för dem, i synnerhet de som behöver dementeras. Sättet att resonera kan vi också hos oss.
Och nu önskar jag mest för Finlands del att det ska hinna födas fram en kader journalister till början av nästa år, som sätter hårt mot hårt och inte låter kandidater och partiledare komma lätt undan. Vi kräver det också för att våra skattepengar går till public service. Vi är värda det.
Sakfrågorna är plågsamt många: klimatet, energiförsörjningen, vården, ungas mående, kollektivtrafiken, Östersjön, krig och fred, invandring, asylsökandes rättsskydd, ekonomisk rättvisa, djurens rättigheter, globalt bistånd, kamp mot våld i alla former … mycket mer och utan inbördes ordning, eftersom alla frågor förekommer samtidigt.
Debatten får inte nöja sig med bara ett par ödesmättade emblemfrågor. Journalisterna ska vara journalister och inga programledare, det fanns en tid när det var stor skillnad. Den tiden kanske ringer och säger att den kommer på ett kort besök.
Vi väntar på det.
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.