Röster inifrån och ut och utifrån och in (och saknaden efter avslagen skumpa)
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Den som haft abstinens på grund av den bokmässefria hösten kunde få en dos mässa streamad under veckoslutet. Bokström arrangerades av SLS och KSF Media. Finlandssvenska fonder stödde.
Programmet var också uteslutande finlandssvenskt, om man undantar ett par röster från Sverige. Den ena tillhörde Yukiko Duke, som också hade uppdrag som intervjuare. Författareföreningens Mikael Lybeck-pris gick till henne för hennes engagemang i finlandssvensk litteratur.
I Sverige, där man inte haft plats för många författarnamn från vår krets (lite elakare röster säger att de kan hantera bara ett åt gången) har Yukiko Duke, bland mycket annat hon gjort, serverat korta, initierade och analytiska presentationer av nyutkommet finlandssvenskt på Youtube.
Bokström som har ett fortsatt liv på Youtube kör med halvtimmessjok. Det kan kännas lite långt, när man inte har mässhallsinramningens distraktioner som kaffe, förlagsgodis och jolmig skumpa. Ibland är halvtimmen alltför kort, som när man talar om biografier tillsammans med Olav S. Melin, Johanna Holmström och Henrik Knif.
Biografin är en stor genre hos oss nu. När började den boomen och vad säger den om oss som minoritet? Att vi börjar sjunga på sista versen? Kanske inte riktigt än. Men hur ska en biografi se ut? Finns det något biografiförfattaren försvarar eller talar för? Hur får man syn på attityden? Frågorna finns kvar.
Nonstop hinner ingen hänga på Bokström, man behöver mat på bordet också. Under detta år med svagt utelunchande betyder det inte bara att man ska slita ihop pengar att handla för, man ska också tillreda maten själv, varenda gång, praktiskt taget. Paradiset som det ser ur från decemberplattformen 2020: vara vaccinerad, äta ute, åka på bokmässa!
Det är ändå skönt att slippa det karaktäristiska bokmässesorlet som får det att ringa i öronen i flera dagar, och kroppen att öka sin produktion av vissa hormoner som gör en benägen att köpa hem balar med böcker. Den digitala världen kan inte efterlikna det.
Jag saknar att få flamsa med en gammal vän som jag ser bara på bokmässor. Men Bokström har fördelen att man inte missar programinslagen, man kan gå tillbaka och lappa de luckor det blev under dagarna tre.
När tid ges ska jag stifta mer bekantskap med debutanter, som Otto Donner som skrivit en bok om spöken, saknad och märkliga möten, allt med en sällsam fingertoppskänsla. Eller med Ulrika Hansson som beskriver hur uppfattningen om hur en katastrofal måsinvasion bör hanteras har konsekvenser för det lokala jaktlaget, vars principer gäller också för hela byn.
Landsbygden och litteraturen ser ut som ett tema. Kulturinstitutionernas adresser må vara i huvudstaden, men litteraturens är överallt. Och snart kommer litteraturdagar och bokkalas att ordnas i olika landsändor, låt oss hoppas på det.
Streamade mässor fungerar också. Men gärna med fler röster från platser vi kallar Utifrån. Litteraturen själv borde väl vara en röst utifrån, minst lika mycket som inifrån – fast inifrån oftast ses som plusordet, det läsaren vill ha.
2020 avgör vilka traditioner vi kommer att sakna. Handskakningen hos presidenten i december – nu är det avgjort att vi klarar oss lika bra utan. Men märkte någon att tidigare års baler sändes på teve flera dagar i följd?
Jag fick en riktigt kuslig känsla av det. Kanske någon tapper debutant tar sig för att skriva om ett Finland där det enda som får ges på teve är gamla slottsbaler. Den rysaren skulle jag strax läsa.
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.