Röda motstridigheter och en klarögd ömsinthet
Huvudrollerna och kollektivet. Bägge delarna är lika starka i ”Broken heart story” som ges på Turun Nuori Teatteri fram till 13.4. Författaren (Esme Kaislakari) i mörk kostym söker efter Själen (Helka Karhu), klädd i vitt. Kören följer dem, inte bara som kommentator, utan ibland som berättare och innehavare av alla nödvändiga biroller. Foto: Mikko Vihervaara
Broken Heart Story
Manus: Saara Turunen
Regi, koreografi, musiksättning: Mikko Kaikkonen
Ljusdesign: Mari Agge
Scenografi: Henrik Ruutu
Dräkter: Arbetsgruppen
I rollerna: Esme Kaisakari, Helka Karhu, Roosa Kuosmanen, Eemeli Väisänen, Ronja Keiramo, Helmi Anttila, Ilmari Nera, Helmi Henell, Emilia Sallinen Föreställningar på Turun Nuori Teatteri 14.2–13.4
”Broken Heart Story”, en av föreställningarna som ges på Turun Nuori Teatteri i vår, är ett av resultaten av en kursperiod som allt som allt sträckt sig över drygt ett år. Den här pjäsen är inte det enda man sysslat med. Men från föreställningens första ögonblick lägger man märke till ett ovanligt sammansvetsat samspel.
Det är en njutning för ögat, och tillför också innehållet pondus, som det som är omsorgsfullt gjort alltid ger. Texten är av Saara Turunen. ”Broken Heart Story” sattes upp på Q-teatteri 2011 och har sen dess spelats på flera språk. Mikko Kaikkonen som regisserat kommer in från dansgenren, och han har naturligtvis sett texten också som en koreografi.
Det är ett lyckat grepp på den drömspelsartade texten, den behåller helt enkelt sin känslighet rakt igenom genom, tack vare kropparnas flytande närvaro. Mari Agges ljussättning gör också sitt till, hennes spel med ljus och dunkel understryker upplevelsen av att allt förvisso inte finns inom räckhåll, överallt och alltid.
En av de centrala rollerna i berättelsen tillhör Författaren (Esme Kaislakari) som försöker orientera sig i tillvaron – och prestera. Föräldrarna knackar på och kollar om allt ”går bra” – och om det är dammsuget. Relationen är känslomässigt torftig.
Men det finns något annat än den yttre tillvaron, det är känslan av ett ”själv” och kanske något slags mening, en längtan i varje fall. Själen (Helka Karhu), introduceras direkt, drar till sig uppmärksamhet genom sin scenkarisma. Senare utvecklas kopplingen till (och schismen med) författaren. Det är inte svårt att se dem som en och samma person, som en bild av protest och motstridigheter.
Aktörerna är nio till antalet, och de som inte har de permanenta rollerna är för det mesta engagerade i kören (som samtidigt är baletten). De är inget bakgrundsgäng, det förstår man redan av den illröda färgen på deras dräkter. De har också talkörsrepliker, som inte bara är kommenterande, utan också framförhållande berättande.
Körmedlemmarnas insats är fantastiskt helgjuten. De är otroligt flexibla och samtidigt samlade, de övertar de roller och funktioner som för tillfället behövs, blir fåglar och fångstgarn, möblemang eller katt. De ger också en handräckning när den sparsmakade scenografins rörliga element kommer till användning. Ett par rymliga vita träkonstruktioner, enkla ramar, avskärmar eller fångar in personer eller tablåer.
Rytmiskt blir det mycket meningsfullt. Och allt man ser är noga övervägd rörelse. Turunens text har någon gång beskrivits som en sarkastisk lek med nutida tendenser och populärkulturella referenser, och en del av det finns kvar i uppsättningen på TNT, men den böljade, ibland drömska koreografiska rörelsen för också in en klarögd ömsinthet, som är en del av föreställningens stora behållning.
Skådespelarna själva befinner sig på bägge sidor av myndighetsstrecket, de är själva unga vuxna med drömmar och slitningar och krav som mycket väl kan förkroppsligas i en sträng ”författare” eller i en sårig ”själ” (som bokstavligen bär sitt brustna hjärta i handväskan).
Som alltid när skådespelare gör bra ifrån sig på scenen kan man tycka att det finns lite för mycket text. Talkör är en krävande scenisk form. Men den avvägda belysningen gör sitt till för att förtrollningen ska vidmakthållas. Det gör också musiken. Det är mycket Beethoven (Ja, ”Ödessymfonin” och lite till!), känslans stora språk trevar ju efter stränginstrumenten.
När man kommer till den sista scenen tänker man redan att allt blivit sagt och vidrört, och att ett ord för mycket skulle spräcka hela intrycket. Men då börjar kören låta sina slutrepliker gå över i en allt mer lössläppt kanon, tills allt är ovanpå varandra i ett starkt brus. Publiken sitter knäpptyst och delar gåshudskänslan.
Ann-Christine Snickars
ann-christine.snickars@aumedia.fi
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.