Jean Lindén 14.04.2024 07:00

Svenska rockveteranen Mikael Rickfors bodde under flera år på Gotland.

Han har skrivit låtar på irländska ön Inisheer ute i Atlanten.

Och snart är han på väg till Kimitoön.

Du gillar öar, har jag förstått. Vad är det som lockar med dem?

– Öar har en naturlig gräns som man inte kan göra så mycket åt. Jag tycker det skapar ett visst lugn, säger Rickfors när vi tar att snack i telefon inför Finlandsbesöket.

Men, tillägger Rickfors: för en turnerande musiker kan öar samtidigt vara lite knöliga.

– Man tänker ”nu sitter jag på färjan eller flygplanet igen”. Det blir rätt mycket hoppande. Det var därför jag flyttade från Gotland. Jag satt så mycket på färjor, säger Rickfors som nu bor i Värmdö utanför Stockholm.

Han skrattar ett ”bra!” när jag konstaterar att det går en bro till Kimitoön där han ska spela i Villa Lande den 25 april.

Lång karriär

Det här blir 75-åriga Rickfors första turné i södra Finland på många år. Det utlovas musik från 1960-talet och framåt, både egna och andras låtar.

Men om vi backar bandet och tar en genomgång av hans karriär. Efter diverse mindre band blev Rickfors i slutet av 60-talet sångare i Bamboo som gav ut några singlar på engelska.

Sedan kom några svenska solosinglar innan han i början av 1970-talet fick ett erbjudande som han inte tackade nej till: att bli sångare i ett av sina gamla favoritband, brittiska Hollies.

Som ung musiknörd på 80-talet blev jag överraskad då jag läste om din historia med Hollies. Det var väl ovanligt då att en ung svensk kille fick en chans i ett så känt band?

– Jo. Jojje Wadenius blev ju medlem i Blood, Sweat & Tears vid samma tid och jag i Hollies. Det var väl bara vi, just då i alla fall. Det var spännande men också lite skrämmande att som ung kille hamna på (legendariska brittiska tv-programmet) Top of the Pops och att spela in i Abbey Road, och i Record Plant i USA.

Det blev några plattor och hyfsade hittar med Hollies, men efter ett par år sade Rickfors upp sig.

– Jag gillade ju Hollies när jag var ung, och mitt första band hade spelat rätt mycket Hollieslåtar. Men sedan kom jag mer in på en bluesigare r’n’b-känsla. Jag minns sista konserten, jag tror det var i Atlanta, då jag tänkte ”nu f*n orkar jag inte sjunga de här stämmorna längre!”, förklarar Rickfors sitt beslut.

Själva turnerandet var också slitsamt, med fyra månader långa turer på resande fot.

– Det är ett märkligt liv man lever på turnéer. Jag längtade hem ibland.

Så var det den där Vingar-låten…

Nu följde en lång rad soloplattor på engelska fram till mitten av 80-talet.

Då fick Rickfors två stora succéer på svenska: först gästade han på duetten ”När stormen river öppet hav” med Susanne Alfvengren och sedan gav han ut plattan ”Vingar” 1988. Den rockiga titellåten blev en enorm hit.

Vad betydde den skivan för dig?

– Utan låten ”Vingar” hade jag inte varit på turné nu, i alla fall inte på det här sättet. Det är nog så för många, att man har en låt – eller i mitt fall kanske två–tre låtar – som betytt mycket. Jag är glad för de låtarna fast jag ibland kan tycka att det är lite halvkämpigt att köra ”Vingar för pengarna”.

Du är lite trött på den?

– Jo, haha. Men det är ändå kul, för jag har spelat den med allt från symfoniorkester till storband och i kyrkor, och den håller för det på nåt vis.

Samling på Gotland

Ett par år senare bildade Rickfors tillsammans med Pugh Rogefelt, Magnus Lindberg och Göran Lagerberg bandet Grymlings, ett slags svenskt svar på supergruppen Traveling Wilburys. Man träffades på Rickfors gotländska gård som även gav namnet till bandet. Framförallt den första Grymlingsskivan år 1990 blev en stor framgång med hittar som ”Mitt bästa för dig” och ”Där gullvivan blommar”.

Men som soloartist återgick Rickfors till att sjunga på engelska redan på skivan ”Judas River” 1991.

– Jo, det blev en soloskiva och tre Grymlingsplattor på svenska, men solo kände jag att jag gör en engelsk platta igen. Med tanke på en internationell karriär så är det ju svårt att nå ut på svenska.

Faktum är att Rickfors låtar under åren spelats in av flera utländska artister. Santana , Jim Capaldi och Richie Havens har alla gjort covers på ”Daugher of the Night” medan soullegenden Percy Sledge hann tolka flera Rickforslåtar.

Och på Cyndi Laupers mångmiljonsäljande debutplatta ”She’s So Unusual” år 1983 hade Rickfors och låtskrivarpartnern Hasse Huss med låten ”Yeah Yeah”.

”Allt blir smidigare”

Under de senaste 15 åren har det inte kommit så många nya Rickforsplattor, men han gör fortfarande cirka 50 konserter per år.

Han kommer till Kimito med en liten, intim sättning där han har med sig gitarristen Jonatan Stenson och sin livspartner Louise Raeder.

– Det blir akustiskt och percussion och mycket stämsång. Det nyskrivna materialet är lugnare, lite folkmusik och bluesigare. Men vi gör också rockigare låtar som ”Vingar”. Klart man ibland saknar bas och trummor och ”bommelibank”, men det funkar bra.

Bandsammansättningen är dessutom praktisk, konstaterar Rickfors.

– Vi åker en bil och behöver bara två hotellrum. Allt blir så mycket smidigare.

Fina Finlandsminnen

Rickfors har spelat i Österbotten och på Åland rätt nyligen, men det är alltså länge sedan han varit söderöver på fastlandet.

Han har goda minnen från de flitiga turnéåren ”för 50 år sedan”. Han minns bland annat en Helsingforskonsert i Kulturhuset.

– Det är väl ritat av Alvar Aalto? Det var fint. Det har överlag varit trevlig publik i Finland. Rent och lugnt och fint, jag gillar det verkligen.

Om du avslutar med lite reklam: varför ska man komma för att se och höra er i Kimito?

– Jag vet inte vad jag ska säga… Det är en konsert som innehåller min blandade katalog från alla år. Men varför man ska lyssna på den ligger nog ”i betraktarens öga”. Eller i ”betraktarens öra”, snarare!

Jean Lindén
Ge respons åt redaktören

Dela artikeln