Krister Lindberg 14.03.2024 19:30

Madeleine, 92 år, (Line Renaud) åker från hemmet till äldreomsorgen på andra sidan av staden Paris. Hon har beställt taxin som framförs av stressade Charles, 46 år (Dany Boon). Filmen ”Madeleine och taxichauffören” är en liten roadmovie med överraskande stort innehåll. Man blir arg och berörd, till tårar.

Det vackra vinner.

Chauffören är butter. Den betalande kunden är talför. Hon föreslår att de gör avstickare till ställen hon vill se en sista gång; till exempel barndomskvarteren. Kunden betalar, kunden berättar, taxin har egentligen inte bråttom någonstans.

Snart, sent omsider, undslipper sig också Charles egna minnesbilder. Hans trängda situation just nu framgår av telefonsamtal. Han har länge kört taxi. Speciellt manliga kunder har gjort Charles desillusionerad. Det förstår vi inledningsbilderna, senare förklarade.

Filmens nutid , den inkluderar en presentation av sevärdheterna och trafiken i Paris, är ganska förutsägbar. Att manusförfattaren och regissören Christian Carion vågar avsluta berättelsen så som han gör ger många extrapoäng!

”Varje ilsken stund i livet gör dig äldre, varje leende gör dig yngre”.

Det enkla är vidsträckt. Vi ser nuet (och oss själva) i skuggan av det förflutna, genialiskt. Charles ser sig själv i en ny belysning, han (och vi) påverkas av Madeleine, av hennes livserfarenheter, och hennes liv. Han (och vi) tycker om den charmanta damen, trivs i hennes sällskap och förlänger gärna resan än en gång.

Samspelet mellan Madeleine och Charles är finstämt; skådespelarmässigt och dramaturgiskt. Skådespelarna är fantastiska, också Alice Isaaz som tolkar den unga Madeleine som är berättelsens riktiga huvudkaraktär.

Pratande huvuden i ett litet rum? Teater, hörspel eller roman? Nej! ”Madeleine och taxichauffören” är en film som fungerar som film enbart. Inte bara på grund av minnena som är tillbakablickar. Film från första bildrutan till det vågade slutet.

Krister Lindberg

Dela artikeln