Riktiga tårar – och lite krokodil
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Blir lite besviken på Dome Karukoskis ”Tolkien”, för jag trodde av förhandskommentarerna att den skulle innehålla mer om språket. I synnerhet som regissören kommer från landet där finskan, som Tolkien hade ett gott öga till, talas som majoritetsspråk.
Det går ganska knalt med det spåret, fastän det finns. Diskussionerna med språkprofessorn verkar lamt inövade, skådespelaren i professorns roll borde ha tubbats att lägga på ett kol. Vi vet att Derek Jacobi, som är den vitskäggige professorn, var stjärna redan i ”Jag, Claudius”, filmberättad efter en berömd roman och alla teveseriers moder. Synd på några rara ärter, där.
Filmens akilleshäl i mina ögon är de gränslösa krigsfantasierna. Jag vet att man ska se dem med en dubbel blick, men de klarar de det omöjliga? Att beskriva det yttre, konkret vidriga och hur det etsar sig in i en frontsoldat? Här knegar filmen svulstigt på, försöker bli opera. Tittare i Finland känner igen sig. Här är vi redan är inne på vår tredje ”Okänd soldat”, fjärde om man räknar boken. Scenversionena onoterade.
Det är förstås ett trauma. Men traumat serveras i filmen som den prydligt hopknutna mappen med dikter av Geoffrey Bache Smiths dikter, som i den riktiga världen på Tolkiens initiativ gavs ut postumt i samlingen ”Spring Harvest” som finns att läsa på nätet. Det är högtravande och hjärtskärande känsliga saker skrivna av en yngling – som så många stupade i alla krig ju är.
Krigsfixeringen kan tillika ses som en del av socialiseringen in i en roll. Pacifism och fredsmarscher har ofta haft kvinnor i spetsen, och det är också en kamp, ofta har den varit hård. Finns någon film om Bertha von Suttner, född grevinnan Kinsky von Wchinitz und Tettau, mottagare av Nobels fredspris när det delades ut för femte gången år 1905? Hennes bok ”Die Waffen nieder!” brändes sedermera av nazisterna.
Men det finns nånting med vissa biografiska filmer som ger dem dragningskraft – en entusiasm som brinner. Vad gör Dome Karukoskis film annat än skapar ett emotionellt porträtt av en tolkienläsare, berättat som en saga!
Som en saga kan jag ta den till mig, fast vissa drag är tröttsamma, det är när perspektivet blir himmelskriande tydligt. Som när Roland inför Edith beskriver henne, som han ser henne (just när han ska dra ut i kriget, en urscen i sagor om pojkar).
Hade det varit bara hans egen känsla för E skulle filmen ha gett oss en omfamning, nu ramlar vi in i ett fastslående av idealkvinnans egenskaper. En del av publiken snyftar till, en annan tänker: älä viitsi! Man riktigt hör det.
Samtidigt är den oförblommerade pojkhistorien så rörande! Och jag tänker att om jag berättade sagan om mig själv, om så utklädd i nån annans biografi, skulle den bli en känslosam historia, jag skulle behöva ta fram näsduken flera gånger. Tårarna skulle vara äkta och lite krokodil på samma gång.
Med ”Sagan om ringen” har jag kämpat för att komma till slut. Kan vara en temperamentsfråga. Det räckte också länge innan jag förstod mig på de knubbiga eller lite stickiga typerna i Mumindalen. Och de är ändå fridsamma som få, skulle hellre koka saft än leta efter en gammal ring.
Även Mumin har gått att sälja in hos alla. Också jag har en muminmugg. Motivet är Tofslan och Vifslan som precis lagt vantarna på den stora rubinen. Valde den för att T och V lever normbrytande. De har sina egna regler, pratar rotvälska, snattar och håller till med varandra. Så förklarade jag det för mig själv redan i affären.
Räcker det med en mugg med Tofslan och Vifslan som statement mot småborgerligheten? Nånä. Men de har i alla fall ett eget språk.
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.