Kari Penttinen 03.08.2024 12:00

Nitton vandrare från föreningen Skärgårdsstigen sitter spridda i små grupper i Finnairs flyg till Funchal på Madeira.

Jag sitter under spänd förväntan och hoppas få se en skymt av Madeiras östligaste udde, men molnbankarna hopar sig och det verkar omöjligt. Just när planet påbörjar landningen öppnar sig en glipa i molnen och man kan tydligt se en lång udde, som en drakrygg som ringlar sig ut i havet.

Längst ut ser det ut som om stjärten stiger upp ur vattnet och utanför ser man två öar med en vit fyr på den yttersta.

Kari Penttinen

Redan nästa dag är vi på väg för att vandra hela sträckan längs drakryggen. Längs udden, som heter Ponta de São Lourenço, finns branta drakfjäll, en del med en naturlig stig uppför, andra brantare med trappor uthuggna i den vulkaniska berggrunden. Efter en kilometer stannar vi vid en liten bukt, som gömmer sig bakom berget Pedras Brancas, på den norra sidan av udden. Där reser sig ett par basaltklippor ur havet. Klipporna skimrar i mossgrönt och rostbrunt och är cirka 20 meter höga. Från bukten har man utsikt längs den norra sidans tvärbranta väggar tio kilometer västerut.

Från bukten går vi längs trappor upp på det högsta drakfjället varifrån man ser ända ut till den branta sluttningen längst ut på udden.

Just där drakkroppen är som smalast pausar vi och går fram till avspärrningen och tittar ned över kanten.

Där på kanten hittar jag en märklig växt med ett gytter av rödaktiga bommor och strängar av gröna stammar. Det är en isört, en växt som kan ta upp så stora mängder salt i vävnaderna att saltet tränger ut och bildar kristaller på ytan av bladen.

När växten dör bryts dess vävnader ned och saltet frigörs och gör växtplatsen så salt att andra växters frön inte kan gro där. På det sättet är växtplatsen reserverad för isörtens nästa generation.

Vädret är halvklart och tryckande varmt. Som tur är finns det längst ut på udden en liten kiosk som säljer kalla drycker, kaffe och glass. Allra först vill vi ändå ta oss högst upp till den yttersta punkten av udden varifrån man ser fyren längst ut.

Stigen upp är så brant att man försett den med vajerräcken, men vajrarna är gamla och spretiga och då man tar stöd rispar de sår i fingrarna. I sluttningen växer flera stora bestånd av Pride of Madeira, en blomma med lila blomkolvar som är tio centimeter långa.

Högst uppe växer glesa bestånd av klarröda vallmon. Nere igen köper vi kaffe och glass och jag förundrar mig över att vi själva måste ta med oss kladdiga glasspapper och använda kaffemuggar.

Jag förstår det när det är fråga om våra nationalparker ute i ödemarker där sloganen lyder ”Det du orkar bära ut i naturen, orkar du ta med dig hem”. Här är det inte frågan om att ta med nånting man tagit med ut i naturen, utan företagaren har transporterat produkterna dit med båt och gör vinst på att sälja till oss turister – men tar inte själv ansvar för det avfall som uppstår. Från den yttersta udden kan man i stället för att gå tillbaka ta en tur med en båt som transporterar turister en gång i timmen. Tillbaka vid hotellet märker jag att öronen har blåsor längs hela ytterkanten. UV-indexet är 9 och jag har inte satt solkräm på öronen utan trott att mössan ger skydd. Resten av veckan är båda öronen skorviga runtom.

Vandringsleden mellan de två högsta topparna på Madeira, Pico do Areeiro och Pico Ruivo, är den tuffaste och högst rankade av alla vandringsleder på Madeira. Den är mycket krävande, sammanlagt stiger man rakt upp 2 100 meter och går nedför 2 050 meter. Leden går genom tre längre tunnlar, där pannlampan är nödvändig och två korta, där dagsljuset syns i andra ändan av tunneln.

Ofta samlas moln runt topparna och begränsar sikten och för att kunna njuta av vandringen bör man välja en dag när prognosen lovar bra väder. På vår vandring fick vi önskeväder: varmt, solsken och klarblå himmel.

När vår buss kommer fram till startpunkten, Pico do Areeiro, är det stopp i trafiken några hundra meter före startplatsen. Bilar har parkerats på båda sidor av den smala vägen så att bussarna inte kommer fram. Trafiken står helt stilla. Efter en tid tappar vår chaufför nerverna och börjar dirigera trafiken. Han far som en skottspole mellan de parkerade bilarna och får dem att flytta sig längre ned så att bussarna kan köra ända fram till startpunkten.

Först går vi nedför branta trappor. Korta avsnitt av stigen går högst uppe på smala bergskammar, bredden är inte mer än två meter, med stup på närmare 200 meter på bägge sidor. Som tur är finns stadiga vajerräcken på båda sidor som ger en känsla av trygghet. Just på de smala ställena blåser en kraftig sidvind vilket gör att man är tvungen att ta stöd med vandringsstavarna.

Så småningom går stigen mycket brant nedåt i korta serpentinslingor. Halvvägs rastar vi och sitter i solen och dricker kaffe på ett ställe där det bredvid stigen finns en liten platå.

Kort efter rasten blir vi tvungna att gå ett par hundra meter upp längs fem trappstegar i metall. Det har varit ras i en tunnel och man har varit tvungen att leda vandrarna upp längs en brant vägg i stället för rakt genom berget via en tunnel.

Ännu ett par kilometer hamnar vi gå längs en stig som bär stadigt uppåt. Nu är stigen kantad av tre meter höga krokiga gråa stammar av trädljung som skadats i en brand. Just nedanför toppen av Pico Ruivo finns ett gammalt vandrarhem, där man kan köpa kaffe och läskande drycker. Efter att ha pausat där går vi den sista kilometern upp till toppen längs slingrande trappor.

Uppifrån toppen har man utsikt ner i Curral das Freiras, Nunnornas dal. Nunnorna från klostret i Funchal flydde dit år 1566 när sjörövare från Frankrike intog staden. I väster, bortom Nunornas dal, höjer sig den 1 652 meter höga Pico Grande, som jag klättrade upp på i mars 2002, vilket jag berättar i ett försök att imponera på de andra!

Vi går ned från toppen och fortsätter längs en stenlagd bred stig som börjar vid vandrarhemmet och går till Achada do Teixeira, en sträcka på tre kilometer, där vår buss plockar upp oss.

Mikael Heinrichs

Dagen efter vandringen till Pico Ruivo gör vi en busstur till Porto Moniz i nordvästra hörnet av Madeira. Först kör vi till utsiktsplatsen Cabo Girão, där Europas högsta stup finns. Man har byggt ut en terrass i glas som människorna kan gå ut på och ta en titt på stranden som ligger 580 meter längre ned.

Man kommer osökt att tänka på scener ur filmen Squid game, där frivilliga tävlar om en stor summa pengar och tvingas gå över ett golv med glasrutor som antingen håller eller går i kras! Men glasgolvet uppe vid Cabo Girão håller! Det unika hände att Kurre Taxell kunde fotografera en tornfalk som flög under våra fötter när vi stod på glasterrassen!

Kari Penttinen

Efter Cabo Girão rastar vi vid fyrtornet i Ponta do Pargo, som ligger längst ut i väster på Madeira, och fortsätter sedan med buss nedför en slingrande väg till Porto Moniz. Staden är känd för sina havsvattenbassänger och de flesta i vårt sällskap utnyttjar möjligheten att bada i salt havsvatten. Själv går jag med några andra till havsvattenakvariet. Där kan man gå längs en gång genom akvariet och se hajar och rockor simma över en. Mot betalning har man också möjlighet att hyra dykarutrustning och simma inne i akvariet bland alla tropiska fiskar.

På hemvägen gör vi ett besök i en ponchabar där också lokalbefolkningen brukar mötas. Poncha är en alkoholdryck som består av brännvin tillverkat på sockerrör från odlingarna på Madeira, blandad med färskpressad apelsin- eller citronjuice och sötad med honung. Alkoholprocenten är cirka 25. Smaken är behagligt frisk och fruktig.

Vår busschaufför fungerar som guide och berättar om ponchakulturen. Alltid då man serveras poncha får man en skål med oskalade jordnötter som man själv knäcker och kastar skalen på golvet. Att anamma den seden är litet svårt för oss!

När vi till slut snirklar oss fram längs smågatorna mot vårt hotell i Lido frågar vår chaufför, Nello Teixeira, om vi noterat att gatorna som går parallellt med stranden kantas av blåblommande jakarandaträn, medan man längs gatorna som går vinkelrätt mot stranden har planterat rödblommiga flamträd. Det var nytt åtminstone för mig, trots många besök på Madeira.

Kari Penttinen

Att gå på fadokonsert brukar vara ett måste då man reser till Madeira. Marcelinos, den främsta fadorestaurangen i Funchal, har stängt för gott, men på ön finns en fadoklubb som vi fick en inbjudan till via Kurre Taxells bekanta.

Vi samlas utanför Funchals centrum klockan sju en kväll för att avnjuta en middag tillsammans med medlemmarna i fadoföreningen. Vi kommer i god tid och är nästan först på plats, men så småningom börjar gästerna samlas.

Det kommer mer än hundra människor, helt vanliga pensionärer, lantarbetare, sjömän och människor av alla sorter. De är medvetna om att klubben gästas av ett sällskap från Finland. En av byborna kommer och hälsar på finska och berättar att han jobbat ombord på ett fraktfartyg som ofta besökte Finland och han känner till de finska hamnarna från Kotka till Kemi. Med en glimt i ögat berättar han att han i synnerhet kommer ihåg de finska kvinnorna.

Middagen pågår länge och ljudnivån blir helt öronbedövande när byborna för en gångs skull kommer åt att prata med varandra och visst bidrar det också att medlemmar från klubben går omkring och fyller på våra vinglas.

Prick klockan 22 börjar själva programmet. I början är det medlemmar från klubben, unga och gamla, män och kvinnor, som frimodigt går fram och uppträder. De ackompanjeras av en musikerduo med en vanlig gitarr och en portugisisk gitarr, som ser ut som en bukstinn luta. Framträdandena är otroligt känslosamma och belönas med rungande applåder.

Efter pausen uppträder två riktiga fadistor från fastlandet. Under pausen passar jag på att gå fram till den kvinnliga fadistan och berätta att vi är nitton finländare på plats och vi har rest 4 700 km för att höra henne sjunga.

När det är hennes tur att uppträda berättar hon att hon valt ett stycke där gästerna från Finland kan sjunga med i refrängen. Det blir ”Coimbra, sköna stad” som sjungs på portugisiska, men refrängen med upprepningar av ”lalaalalaalalaa” klarar vi av galant!

Vi gör ytterligare tre vandringar under vår vecka på Madeira. En dag söker vi oss till Ponta do Sol på sydkusten, tjugo kilometer väster om Funchal.

En djup ravin går från kusten några kilometer rakt in i landet. Utan hjälp av vår chaufför skulle det ha varit nästan omöjligt att hitta startpunkten för vandringen. På ravinens östra kant finns två levador (bevattningskanaler) som leder vattnet uppifrån bergen ned till odlingarna. Vi startar med att gå längs kanten av Levada Nova, den som ligger högre upp i kanten av ravinen, och går inåt land.

På en del ställen finns skyddande vajerräcken på platser där stigen går nära stup, på andra ställen måste man gå på en smal betongkant utan skyddsräcken förbi ställen där fallhöjden är tio till tjugo meter. Vi har blivit avtrubbade och ingen tycks bry sig om en fallhöjd på några tiotals meter.

Vandringen går genom en lång tunnel och för en gångs skull är vi dåligt förberedda, vi saknar pannlampor. Men med hjälp av mobilerna får vi tillräckligt med ljus så vi kan ta oss genom tunneln utan att snubbla.

Nära slutet på levadan kommer vi till en brant krök där levadan går under ett vattenfall som delar sig i två sprutande kaskader. Vi når levadans ändpunkt, en liten damm som fylls på av en större bäck. Här rastar vi och äter våra smörgåsar.

Tillbaka mot kusten går vi längs Levada do Moinho, som går 100 meter nedanom Levada Nova. Den har byggts tidigare och stigen bredvid betongkanalen är bredare och består av jord som trampats hård av tusentals fötter. Längs stigens kanter finns ett rikligt urval av blommande växter, vita liljeväxter med stora blommor, bomullstistel i rödlila och lyckoklöver i gult. Framme vid ändpunkten vid kyrkan Capela do Esmeraldo väntar bussen på oss.

Kari Penttinen

En dag offrar vi på sevärdheter i Funchal. Vi börjar med saluhallen och tittar på meterlånga espador, en djuphavsfisk som man serverar i alla restauranger, oftast grillad med banan. Den är helsvart och har fruktansvärda sylvassa tänder. Då man får den på sin tallrik är den helt benfri och smakar jättegott.

Vi besöker också kyrkan i Monte, där Österrikes Kejsare, Karl I, som också var kung av Ungern, finns gravlagd i en sarkofag. Efteråt besöker vi en botanisk trädgård i Monte och avslutar dagen med att gå en levada från Monte till restaurangen ”The English Tea House”, en levada som är kantad av Afrikas blå lilja, Agapanthus, som blommar sparsamt när vi är på ön, men kommer att bilda ett kilometerlångt blått band längs levadan längre fram på sommaren.

Innan det blir dags för vår sista vandring, hinner vi spendera en kväll på en blueskonsert. Det är en mycket speciell tillställning. I bluesbandet finns en mycket skicklig kvinnlig bluesartist, Graça Melim, med lagom raspig bluesröst. Bandet leds av Jukka Mäkinen, en virtuos gitarrist från Finland, trummisen och basgitarristen kommer från Madeira.

Kari Penttinen

Man har också bjudit in en gästartist på munspel. Han kommer från Pargas och är medlem i vårt vandrargäng! Kurre Taxell kompar bandet följsamt i början av konserten och mot slutet spelar han en duett med sångaren. Som kronan på verket ges han möjlighet att uppföra sitt bravurnummer ”Sweet Home Chicago” solo, kompad av hela bandet! Han avtackas av publiken med rungande applåder och uppskattande visslingar.Som sistavandring har vi valt en kombinerad levadavandring och bergsvandring. Vi startar från Caniçaltunneln, nära staden Machico, i östra delen av Madeira. Vi går inte genom tunneln utan går norrut längs en levada som löper högt över en lantlig by.

Från byn hörs grodors raspiga kväkanden och tuppars galande. Från levadan viker vi av in i en tallskog där stigen fortsätter i serpentinslingor upp för en brant sluttning till passet Boca do Risco som ligger vid norra kusten, 300 meter över havet.

Efter en lunchpaus fortsätter vi längs vandringsleden som huggits ut i bergväggen på 300 meters höjd. Stigen är en till två meter bred och försedd med vajerräcken på de smalaste ställena. Det är många vandrare i farten. Bland annat kommer vi i kontakt med en grupp på fyrtio personer från Ungern. De passerar oss när vi vilar och vi passerar dem när de vilar. Trots att våra språk är besläktade måste vi kommunicera på engelska!

Vyerna längs med kusten är magnifika. Mot öster kan vi urskilja udden Ponta de São Lourenço, som vi gick på första dagen och i väster ser vi den massiva Örnklippan bakom staden Porto da Cruz. Framme i Porto lyckas vi få ett bord vid en uteservering, där stora vågor rullar in mot stranden, och unnar oss kaffe och kaka eller en öl. Efter en hel del mankemang hittar vi vår buss och blir skjutsade till vårt hotell där vi sätter i gång med att packa inför hemresan nästa dag.

Vädret var soligt och varmt hela veckan, vandringarna var intressanta och lyckade – och kulturprogrammet gav en trevlig omväxling till den fysiska ansträngningen. Ingen föll eller vrickade ben eller armar.

En i vårt gäng snubblade på en betongkant vid ett strandkafé och fick skrubbsår på armbågar och knän och blev omskött på ett apotek inne i Funchal. Tre personer råkade ut för nån typ av matförgiftning och måste utebli från en vandring.

På flyget hem hände däremot en dramatisk sak. Personalen på flyget meddelade att de behöver en läkare framme i planet. Tre läkare gick dit och osannolikt nog var de alla från vårt vandrargäng. Hanna Särkiläs rådiga ingripande räddade sannolikt ett liv.

Överlag var alla nöjda med programmet som planerats av en arbetsgrupp som bestod av Skärgårdsstigens ordförande Heikki Inkari, Kurre Taxell och Kari Penttinen.

Kari Penttinen

Dela artikeln